Monstrumologen – Rick Yancey

yancey_monstrumologen_omslag_inb.jpg

Vi lever i en podcast-tid så jag vågar knappt säga att jag inte är ett stort fan av formatet. Jag föredrar ljudböcker i 99% av fallen men ingen regel utan undantag.

Historiepodden och jag har ett långt och intensivt förhållande och de flesta avsnitten har jag lyssnat på flera gånger. Nyligen så la de upp ett avsnitt om monster (som du kan lyssna på här) där Bo Eriksson, historiker och författare, tillsammans med Daniel och Robin snackar monster. ALLTSÅ. HUR KUL? Efter en stund nämns några monster  (Wendigon!) som jag kände igen från Rick Yancys serie Monstrumologen som jag nyligen läste två delar i.

tumblr_inline_mrhpe4Qpbf1qz4rgp.gif

Monstrumologen får vi läsa den föräldralösa Will Henrys dagbok när han är assistent åt en doktor som specialicerar sig på monster i New Englands 1800-tal. Will Henry har kommit att vänja sig vid att doktorn spenderar hela nätter åt att skära i konstiga monsterexemplar men han är inte förberedd på det som komma skall. En besökare har med sig en ung flickas kvarlevor tillsammans med det monster som åt henne. Monstret är en baby-antropofag, en varelse utan huvud som äter genom en stor mun mitt på bröstkorgen. Enligt doktorn finns det saker som tyder på att antropofagerna ökar i antal väldigt fort. Det är upp till Will Henry och monstrumologen att stoppa det!

Jag blev fast direkt. Berättelsen i sig är fantastisk, karaktärerna likaså. Doktorn är ett klassiskt rövhål men jag älskar att följa honom. Ibland är han direkt elak mot Will Henry och då vill jag sparka honom i huvudet men han tillför så mycket, och jag vill inte ha honom på något annat sätt än som han är.

Och: Hur fantastiskt är det inte med monster och läskigheter? För ja, det är en ganska creepy berättelse stundvis. Det var den första bok jag läst som Yancey skrivit och jag blir absolut sugen på att ge mig in på Femte vågen-serien trots att filmen var sådär (läs: skitdålig och verkar inte få en uppföljare). På tal om filmatiseringar: Hoppas på Monstrumologen som typ Netflix-serie. Amazing.

Det enda jag saknar är fler kvinnliga karaktärer. Eller ja, typ några alls?

Looking.gif
Men ändå: Mycket jädrans bra. Full poäng. Har som sagt redan läst andra delen och längtar efter den tredje.

Del #1 i serien om Monstrumologen
Förlag: Modernista
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

 

Annonser

Ängel #2: Förlorad ängel – Becca Fitzpatrick

-images-article-coverimageplain-original-97813256_Forlad_nge_7126
Detta är del två i serie så det finns risker för spoilers.

Trots att jag långt ifrån gillade den första delen i Ängel-serien (som för övrigt är en skitkonstig översättning från Hush, hush), Fallen ängel så visste jag redan då att jag skulle läsa kommande delar. Främst för att jag redan hade köpt dem, om vi ska vara ärliga, man vill ju inte köpa i onödan. Men också lite för att jag hoppades att det skulle bli bättre, att jag skulle hitta anledningen till de höga betygen på Goodreads.

Jag har aldrig påstått att jag är smart och här är ett bevis på att just det är det sista jag är.

Förlorad ängel inleds kort efter Fallen ängels slut. Nora har sommarlov och tänker spendera så mycket tid som möjligt med Patch när allt går fel. Patch börjar bete sig konstigt och börjar att umgås med Noras största ovän, Marcie. En gammal barndomsvän till Nora, Scott, flyttar tillbaka till staden och Noras mamma tvingar henne att träffa honom. Helt plötsligt är livet inte lika nice som det nyss var, med andra ord.

Jag skulle kunna beskriva hela denna bok med ett ord: Gnäll. Det hade blivit en speciellt rolig recension, men den hade varit hundra procent sann. För Nora gnäller exakt. hela. jävla. tiden.

Som läsare stöter man på flertalet problematiska och tråkiga saker utöver gnället. Att varenda karaktär är en stereotyp (den snygga men farliga killen, den smarta tjejen som inte är som andra som den snygga killen dras till, den kaxiga/roliga tjocka tjejen…) Att Nora blir allt för mycket som Bella när hon inte får all uppmärksamhet av snubben hon gillar. (Ja, man får hänvisa till Twilight även fast man bara sett filmerna) Det kan väl inte bara vara jag som är över hela den här passiv brud som ska bli räddad av en farlig snubbe-grejen? Den patriarkala grejen är vad jag ogillar mest. Så mycket flosker och skitsnack som gör att jag ibland suckar högt.

I min diskussion kring den första boken tog jag upp att många scener kändes oäkta, påhittade (vilket de i och för sig är hehe) och överdrivna. Lite tråkigt, och ännu tråkigare att det fortsatte i Förlorad ängel. Jag köper det tyvärr inte. Det gör storyn mindre trovärdig.

Om vi ska avsluta med något positivt. Det är ett språk som flyter fram och det går snabbt att läsa igenom hela boken, inte ens en pendelresa och en halv kväll tog det mig. Det är väl lite det som gör att jag faktiskt både avslutar boken och fortsätter på den tredje samma dag. För helt ärligt, jag gillar grundtanken. Hela storyn med de fallna änglarna, nefilim och Noras plats i det hela. Jag är bara besviken på utförandet och det patriarkala som inte ifrågasätts ens lite.

Nej, den är inte helt värdelös, men absolut inte värd det höga betyg den har på Goodreads (idag: 4.07). Snarare 2 eller 2.5.

Del #2 i serien Ängel (engelska: Hush, hush)
Mina tidigare inlägg i serien: #1
Förlag: B Wahlströms
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Trogen intill döden – Jonas Moström

Trogen-intill-döden.jpg
Recensionsexemplar

Jag ogillar att inte inleda en bokserie med den första delen, det kvittar liksom om det är fristående delar. Fattar ni hur jobbigt det är när man rör sig i deckarvärlden? Serier med fyrahundra delar och nya spännande släpp mest hela tiden. Så ja, jag har faktiskt jobbat på denna värdelösa egenskap som jag ligger inne mde och skulle ändå vilja påstå att jag har gjort framsteg. Trogen intill döden är just detta – en fristående icke-första del i en serie som handlar om psykiatrikern Nathalie Svensson, kriminalkommissarie Johan Axberg och gärningsprofilmannagruppen. Och vet ni vad? Det gör ingenting att det är del fyra och inte del ett.

En känd fotbollsspelare hittas död i sin säng i sin sommarstuga och det verkar bero på naturliga orsaker, trots att det är konstigt att han har en blå ros liggandes på bröstet. Det dröjer ett par dagar men snart dyker det upp fler dödsfall runt om i Sverige med samma konstiga detalj. Det tar inte lång tid innan gärningsmannaprofilgruppen kallas in. Nathalie avbryter sin semester men Johan är först upptagen med sin familj. Snart tvingas han på grund av tragiska anledningar ändå att kasta sin in i leken och den stora frågan är: Vad har en fotbollsspelare i Ystad, en pilot i Kiruna och en dansare i Göteborg gemensamt?

Ibland upplever jag det som att vi är på väg att drunkna i antalet böcker när det gäller det svenska deckarundret. Det pumpas ut böcker och ibland kan det vara svårt att hänga med. Det är även desto svårare att producera något unikt som sticker ut i massorna. Oftast tycker jag dock att det är fantastiskt, skriv och släpp och läs så många böcker som möjligt, det behöver inte vara världsrevolutionerande för att vara underhållande och bra. Och det är det inte, världsrevolutionerande alltså – men det är ABSOLUT underhållande och bra (och mer än så). Och man får absolut det som man lovas: En spännande (seriöst, jag var ett steg bakom genom hela storyn) berättelse med karaktärer och sidostorys som är lätta att tycka om.

Jag gillar verkligen Nathalie och Johan, inte för att de är perfekta (cause they aint) utan för att de känns så riktiga. Moström har lyckats ta de där tråkiga och jobbiga sakerna från ”vanliga” människors liv (separationer, att känna sig fast i en situation man inte riktigt vill vara i och att jonglera barn och jobb) att bli underhållande. Real people in a real world, så att säga. Förutom att de jagar seriemördare medan jag sitter hemma i mjukisbrallor och kollar på Hela Sverige bakar typ. Det är lätt att relatera till dem och jag gillar dem båda är väl det jag försöker att säga.

Det går snabbt och lätt framåt och storyn är verkligen underhållande. Som sagt inget revolutionerande, men jag gick igenom flera ”amen nu vet jag ju vem det är”-moments som alla utvecklades till ”fan, jag hade fel (igen)” och absolut en och annan wtf-stund. Nu är jag ju ingen Poirot, men skulle ändå vilja påstå att jag har en och annan hjärncell.

Om jag kommer att läsa fler böcker av Moström? Ja, absolut.

Del #4 i den fristående serien om Nathalie Svensson och Johan Axberg
Förlag: Lind & Co
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

American gods- Neil Gaiman

9789175037233.jpg
Efter påtryckningar satte jag mig och såg tv-serien American gods på streamingtjänsten Amazon Prime. När jag hade sträcksett de sex första avsnitten var jag tvungen att vänta hela två veckor för att få se säsongens avslutning. Jag blev som förhäxad och det enda jag snackade om i flera veckor både med vänner, på jobbet och online var detta fantastiska som hänt mig: American gods.

Så jag läste boken.

Shadow släppt ut tidigare från det flera års långa fängelsestraff bara för att få veta att hans fru dog i en bilolycka kvällen innan. Hans hemresa korsas med den mystiske mr Wednesday, som han inte vet någonting om men ändå går med på att arbeta för. Vad har han att förlora? Enligt mr Wednesday ligger det mörka tider framför dem och de måste göra allt i sin makt för att se till att rätt sida står som vinnare i slutändan.

Först och främst så vill jag ge kredd åt att American Gods av Neil Gaiman kom att bli en tv-serie istället för en film, det gör det lättare att få tid nog att klämma in så mycket som möjligt av storyn. Och missförstå mig inte, jag ÄLSKAR som sagt serien, men det är lite konstigt att antalet scener från boken som återkommer i serien är cirka 1. Att delar blir förändrade är förståeligt (och jag kan acceptera det men aldrig förlåta det) men att ändra i stort sett hela storyn? Är det inte bara ett sätt att tjäna pengar och Gaimans namn och bokens titel?

Nåja, jag älskade serien och rekommenderar 10/10.

Boken är långt ifrån dålig måste jag erkänna, mest gillar jag att följa Shadow men även den värld som målas upp runt omkring honom. Det är spännande med de amerikanska gudarna, hur de kopplas ihop med den långa historia som ligger bakom oss men också den nutid vi lever i. Hur de anpassar sig, och ibland misslyckas med att anpassa sig.

Jag tycker dock att det går lite för sakta ibland, och jag önskar att humorn skulle lysa igenom mer tydligt så som den gör i tv-serien. Boken hade med fördel kunnat vara 100 sidor kortare och jag hade inte klagat. Såhär i efterhand sitter jag ändå och tycker om den mer än jag tyckte att jag gjorde under tiden jag läste den. Aint it strange? Det är en berättelse jag gillar att ha levt igenom, och som jag ofta tänker tillbaka på. Lite oftare på serien än på boken, måste erkännas.

Förlag: Månpocket
Går att köpa: Adlibris, Bokus, Cdon

Så långt vi kan följas – Susanna Martelin

9789150119091.jpg
Recensionsexemplar

Vissa böcker gör ont. Denna boken gör ont. Som fan. Bara en varning sådär inledningsvis.

Alexandra och Krzysztof blev vänner i högstadiet och sedan dess har deras vänskap växt. Nu är de mer som syster och bror än vänner. Alexandra har precis flyttat ihop med sin pojkvän och livet som vuxna börjar ta över när det som inte får hända sker. Helt plötsligt faller hela livet ihop.

Så långt vi kan följas av Susanna Martelin är en berättelse om vänskap, sorg och att gå vidare. De flesta av oss har förlorat någon vi älskar och vi alla sörjer på olika sätt. Men vad gör man när den man älskar mest i livet, den som känner en bäst, försvinner? Hur orkar man gå upp på morgonen? Hur går man vidare? Går det ens?

Styrkan i Så långt vi kan följas är att känslorna känns äkta, jag kan ta på Alexandras smärta. Vi lever i en tid då passivitet tyder på svaghet och man måste vara så stark som möjligt. Det är skönt att läsa om någon där sorg slår till i form av passivitet, något som ofta ses som tabu trots att vi är många som själv ramlar ner i hål av passivitet ibland.

Det är en kort bok och den går snabbt att läsa igenom. Egentligen tycker jag inte att den skulle behöva vara längre, men jag hade uppskattat fler tillbakablickar. Det var de som gjorde att jag som läsare fick en närmare relation och började känna med karaktärerna så pass snabbt. Det var också de som byggde upp och visade den fina relation som fanns mellan Alexandra och Krzysztof – något som jag verkligen värdesatte.

Slutligen så vill jag säga att jag verkligen tror att det finns ett värde att skriva böcker riktade mot unga där man diskuterar döden och hur man hanterar den och sorgen som kommer efteråt. Adjö herr muffin av Ulf Nilsson är en barnbok som tar upp just döden fast för småttingar och det var också en av de mest viktiga böckerna som jag läste under tiden jag arbetade på förskola. Samma sak är det lite med Så långt vi kan följas – det är en bok som inte böjer sig att tala om något som är så pass jobbigt och viktigt som döden. Även barn och ungdomar sörjer – låt oss tala om det istället för att försöka skydda dom ifrån en verklighet som de inte kan undvika att stöta på. Litet sidospår bara.

Förlag: Alfabeta
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Fangirl – Rainbow Rowell

9789150220773.jpg
De senaste åren har jag stött på namnet Rainbow Rowell i stort sett överallt. Det verkar inte finnas en enda bokbloggare som inte har läst (och oftast hyllat) främst Eleanor & Park eller Fangirl. Jag ligger med andra ord tre år efter alla andra, precis som jag alltid är (det är en självvald image, jag lovar). Efter att Fangirl stått och stirrat argt på mig i bokhyllan i mer än ett halvår plockade jag äntligen upp den. Bra val kan jag ändå påstå såhär i efterhand.

Tvillingarna Cath och Wren ska börja på college och det är första gången i deras liv då de inte ska dela rum. Wren är utåtriktad och ser fram emot festandet och att få vara självständig från sin syster. Cath mår redan innan de har flyttat dåligt över allt det nya hon kommer att möta. Ett nytt hem, en ny rumskompis, en pappa som hon inte kan ha koll på. Hon vill spendera all sin tid åt att skriva sin fanfic-bok om den kända Simon Snow men blir ständigt störd av sin rumskompis’ pojkvän Levi.

Det är något med böcker som utspelar sig på college (och internat!), de tilltalar mig av oförklarliga anledningar. Verkligheten är sällan som i böckernas värld, men jag får lust att hoppa på nästa flyg för att dra iväg och plugga litteraturkunskap på något coolt college med en supernice rumskompis och massor med partaj.  Men åter till boken.

Vad jag gillar mest är humorn, den känns ung och verklig. Det finns massvis med exempel men när jag började bläddra för att hitta några så hittade jag inte vad jag sökte efter på hur länge som helst.

När Cath vaknade satt Reagan vid hennes skrivbord.
”Är du vaken?”

    ”Sitter du och tittar på mig när jag sover?”
    ”Ja, Bella. Är du vaken nu?”
    ”Nej.”
(s. 286)

Jag skrattar högt flera gånger men främst är det ett språk som är vaket – som håller mig vaken – och komiskt. Det för berättelsen framåt och gör också att boken passar mig som handen i handsken. Humor i min simpla smak, med andra ord.

Men. Det finns alltid ett men. Delarna som handlar om Simon Snow. Hur jädrans tråkiga är inte de då? Ja, alltså, man får läsa delar av Simon Snow-fanficen och det. gör. inte. ett. skit. för. berättelsen. Tänk vilken magi som hade kunnat skapas på de sidorna om Cath fick ta plats istället för Simon. Nä.

Jag hade gärna också sett att man fick veta lite mer i slutet men det om något är verkligen en smaksak. Jag ogillade inte slutet, jag hungrade bara efter mer. Kanske på grund av att jag är kär i Levi. Vilken fantastisk karaktär Rainbow skapat, delarna med honom var mina absoluta favoriter!

Slutsats: Åh ja. Kommer absolut att läsa fler böcker av Rowell. Antligen ganska snart.

Ps. Kul med en närvarande farsa medan morsan var den som var frånvarande! Switching it up, just like in the real world. Ds.

Förlag: Berghs
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon