Jag utan dig – Kelly Rimmer

rimmer_jag_utan_dig_omslag_inb_sticker.jpg
Recensionsexemplar från Modernista

I Callums liv kretsar allt kring arbetet. När han träffar Lilah på färjan hem sätt en boll i rullning som ska komma att förändra bådas liv för alltid. Lilah är en jurist som kämpar för miljön och som försöker leva livet fullt ut – helst utan skor. Med andra ord är hon Callums motsats.

När de träffas klickar de direkt och tillsammans skapar de snabbt något nytt. Men Lilah drar sig undan och kämpar emot. Tecknen som hon länge ignorerat visar sig bli allt starkare och hon kommer snart att behöva berätta för Callum vad det är som sker i hennes liv – och att det återigen kommer att vända upp och ner på deras liv.

Jag utan dig av Kelly Rimmer är ännu en bok i raden av jämförelser med Moyes och Nicholls böcker. Jag kan vara ganska tveksam till jämförelser som dessa, även om jag förstår poängen (relaterar, säljer, osv) och att jag själv gör det ibland (guilty som fan). Men ändå. Ni fattar. Nu har jag inte läst just de titlar som nämns på detta omslag, men om jag jämför med annat som jag läst av författarna så kan jag förstå kopplingen. Inledningen med ensamma karaktärer, kärleken som slår omkull hela livet för alla inblandade och något som vänder upp och ner på hela skiten. Inte jätteunikt, men måste det alltid vara det?

Jag tycker inte det, för Jag utan dig får mig att underhållas i flera timmar, att ta upp boken direkt när jag får chansen, att skratta men mest av allt att gråta. Känslorna jag känner när jag läser är bra mycket starkare än de Nicholls och Moyes lyckas framkalla hos mig. Det är desto mer unikt.

Jag gillar karaktärerna och mest av allt detaljerna. Att Lilah inte gillar att ha skor på sig känns så himla HENNE, trots att hon inte ens finns egentligen. Att Callum gillar att ta hand om sitt utseende är så självklart på något sätt?  Jag tycker om dem, och jag gråter så himla mycket (hulkar, alltså. Ingen vacker syn.) när jag stänger ihop boken för sista gången och inser att jag inte kommer att få träffa dem igen.

I mina ögon är Jag utan dig en otroligt fin kärleksberättelse. Absolut värd att läsa.

Rekommenderas åt: Romantikern. Prepare for tears.

Förlag: Modernista
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Glassvärdet – Victoria Aveyard

aveyard_glassvardet_omslag_inb
Inlägget kan spoila tidigare delar i serien, you have now been warned.

Mare och Cal har nyss lyckats komma ifrån Maven och det helvete han utsatt dem för. Mave har fått reda på att hon inte är ensam, att det finns fler som är både röda och silver – en blandning av de båda. Människor med speciella krafter, annorlunda än alla andra som man tidigare känt till.

Mare lovar sig själv att hon ska finna och rädda så många som möjligt, men hon tävlar mot Maven – rikets mäktigaste man.

Samtidigt står hon inför svårigheten att veta vem hon kan lita på i en värld där alla verkar ha anledningar att hata och vilja skada alla andra.

Glassvärdet av Victoria Aveyard är den andra delen i serien Röd drottning. Glassvärdet kastar oss in i berättelsen precis i den sekund där föregångaren slutade och det tog en stund för mig att komma ihåg alla karaktärer och allt annat kul som behövs för att kunna njuta av en bok fullt ut. Då det har gått ett par månader sedan jag läste Röd drottning tog det också en stund innan jag hängde med i storyn. Litet minus.

I övrigt: Liiite för mycket kärlekstrubbel i icke-paradiset enligt min smak. Eller, det var snarare så att det tog över för mycket. Stundvis kändes det som att Mares kärlekstrubbel var dryga 90% av handlingen – vilket kan vara okej om det är det man är into. Jag vill dock ha något som för handlingen framåt, vilket jag inte tyckte att kärleksgrejen gjorde. Ännu ett minus.

(Shippar dock fortfarande Mare och Cal. Såklart.)

Slutet var dock fuuuucked up. Inte helt i min smak, men samtidigt så tycker jag att det höjde boken och dess tempo rejält, vilket är ett stort plus efter 300 sidor kärleksgnabb (okej. Där överdrev jag lite). Efter två böcker vet vi i alla fall att Victoria Aveyard är grym på slut och de sista trettio sidorna i en berättelse. Plus.

Trots de minus jag nämnt så tror jag att den tredje boken kommer att bli awesome. Kvalitén har inte hela tiden varit på topp men ändå så är jag fast. Det är något som får mig att längta röven av mig efter en fortsättning. Det, om något, är ett stort plus.

Småspoiler och inte jätterelevant: Men två sjuttonåringar som sover ihop men inte ligger med varandra eller ens typ hånglar? Händer just detta inte lite väl ofta i böcker som denna? Lol.

Rekommenderas åt: Triangelälskaren som gillar att ha sin kärlekshistoria kryddad med lite fantasy.

Del 2/3 i Röd drottning-serien
Läs min åsikt om tidigare delar här: #1
Förlag: Modernista
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Kanske är det allt du behöver veta – E. Lockhart

KanskeArDetAllt-Plano-Copyright-HannaLarsson.jpg
En vacker och välbärgad familj.

En privatägd ö.
En smart, men trasig tjej och en passionerad kille med högtflygande drömmar.
Fyra vänner vars vänskap blir destruktiv.
En revolution. En olycka. En hemlighet.
Lögnerna.
Kärleken.

Läs den.
Och om någon frågar hur den slutar –
LJUG.

Texten ovan är kopierad från baksidan på Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart. I detta fall tycker jag att ‘ju mindre man vet, desto bättre’ stämmer ganska bra. En berättelse om några rikemanskids som har mer att berätta än man inledningsvis kan tro. Jag läser med en klump i magen som vägrade lämna mig förrän långt efter jag stängt igen boken för sista gången. Känslan av att något stort kommer att ske och att jag inte kommer att gilla det finns där ständigt. Ändå blir jag chockerad när väl slutet kommer.

Jag läste någonstans att vissa tyckte att slutet var konstigt och orealistiskt, men jag håller inte med. Utan att spoila kan jag ju säga att trots att det chockerade mig så tycker jag såhär i efterhand att det var realistiskt. Egentligen vill jag diskutera det här mer, men då måste jag spoila exakt hela boken och det vore ju lite synd.

Flera gånger märkte jag i texten att det var samma författare som till Den ökända historien om Frankie Landau-Banks trots att det är två helt olika berättelser. Kanske är det allt du behöver veta har inte samma humor, men någonting i Lockharts sätt att skriva blir som en tydlig signering. Jag gillar det, att likheten är så pass tydligt trots olika berättelser med helt olika känslor som styr.

Rekommenderas åt: Den som uppskattar klump i magen och tårar. Hehe.

Förlag: Lavender lit
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

 

Glastronen – Sarah J Maas

maas_glastronen_omslag_inb.jpg
Recensionsexemplar från Modernista

Den unga Celaena Sardothien har spenderat det senaste åren i en helveteshåla där hon fått leva som en slav som straff för sina handlingar. Hon var en gång rikets främsta lönnmördare, men nu är hon endast en skugga av den hon brukade vara. Plötsligt dyker kronprinsen Dorian och gardeskaptenen Chaol upp för att erbjuda henne en chans att bli fri. Detaljen är att det enda hon behöver göra är att vinna mot 23 andra kriminella i olika utmaningar, bli kungens kämpe och vara det i fyra år. Sen får hon sin frihet.

Hon följer med till glasslottet där hon tränar, tävlar och njuter av att få möjligheten att uppleva böcker, rena kläder och mat igen. Men någonting mörkt vilar i slottet. Det onda är där för att döda och Calaenas kamp mot friheten blir också en kamp för överlevnad. Vem kan man lita på i en värld som inte gjort annat än svikit en?

Glastronen av Sarah J Maas är första delen i en serie med sex delar, varav den sista inte har kommit ut på engelska ännu. På vissa sätt skiljer sig denna berättelse från många andra ungdomsböcker där en hjälte ska rädda hela världen från den hemska makt som styr. Hon är förvisso föräldralös, men hon har inte vuxit upp på ett barnhem eller i en skrubb, utan istället blev hon uppfostrad till att bli rikets främsta lönnmördare. Det är också när hon visar den lite mer mörka sidan som jag gillar henne och boken som mest.

Tyvärr är det långt ifrån hela tiden det är den Celaena man får träffa på. Många gånger är hon istället otroligt ytlig och lägger sitt fokus på klänningar och sitt utseende. Lite konstigt tycker jag ändå att det är, att man bryr sig om hur man ser ut när man blir utdragen ur en cell där man nästan slavat ihjäl sig. Därför lyckades jag bara läsa några kapitel innan jag behövde ta en paus. Jag gav boken en chans till och det är jag glad att jag gjorde – den blev mycket bättre trots att en del av det där ytliga återkommer med jämna mellanrum.

Kärlekstriangeln som är så känd att dyka upp i böcker som denna är såklart också närvarande. Jag har, som jag många gånger nämnt förut, inget emot detta så länge det inte tar över för mycket. Det ligger på gränsen i detta fall och räddas av att jag gillar både Chaol och Dorian mer än jag gillar Celaena. Jag vill helt enkelt läsa om dem.

Jag tycker absolut att Glastronen var en bra inledning i en serie, och jag hoppas att fortsättningsböckerna innehåller mer action och våld samt mer av den magi som man nu fått lära känna lite. Jag vill se den lönnmördare som Celaenas sägs vara. För hon är jävligt cool.

Och hallå. Kolla så cool hon är på omslaget!!!

Rekommenderas åt: Som ofta med böcker i genren; läsare av genren.

Del 1/6 i serien Glastronen
Förlag: Modernista
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Lewismannen – Peter May

9789175790961.jpg
Kan eventuellt innehålla spoilers för föregående del i serien. Varning och sånt.

Fin har återvänt till sin barndomsö, där han planerar att renovera sitt föräldrahem. Han har precis gett upp sin karriär som polis, men den dröjer inte länge förrän han får anledning att använda sina detektiv-skills.

Liket av en ung man har hittats i en torvmosse på ön. Det visar sig snabbt att han verkar ha legat där sedan femtiotalet. Ännu mer förvirrande är att den döde mannen verkar vara släkt med Tomod MacDonald, som alltid påstått sig vara utan släkt. Han är däremot far till Marsaili, Fins stora ungdomskärlek. I sökandet efter svar är Tormod till begränsad hjälp på grund av sin grova demens. Fin beger sig återigen in i det förflutna som tidigare varit begravt och glömt på ön…

Lewismannen av Peter May är den andra delen i serien om Lewis. Vi har återvänt till den kalla miljö som får att nästan blåsa kring mig när jag läser. May lyckas måla upp en omgivning som jag uppskattar att läsa om och uppleva på avstånd, men som jag är glad att jag slipper i verkligheten.

Jag vill nästan våga påstå att Lewismannen är bättre än sin föregångare Svarthuset. Historien som utspelar sig med tillbakablickar flera årtionden tidigare innehar inte samma tempo som den första delen stundvis kunde ha, men jag klagar inte. Istället tycker jag att det gynnar berättelsen och jag brinner för de inblandade med starkare känslor än den tidigare boken lyckades framkalla.

Dock så tycker jag fortfarande sådär om Fin. han är inte tråkig att följa, men jag tycker inte speciellt mycket om honom. Han är stundvis (ofta) egoistisk (kolla bara på allt som har med hans vuxna son att göra, uh). Men det väger övriga karaktärer upp. Jag bryr mig så innerligt om Tormod att jag bara vill sitta och krama den gamla mannen. Med exakt allt emot sig lyckades den unga pojken överleva ett tufft liv och ändå skapa sig ett liv. Jävla fint, alltså.

Jag har faktiskt redan införskaffat den tredje delen i serien, men jag ska försöka hålla på den ett tag. Vill gärna inte bli klar med Isle of Lewis riktigt än.

Rekommenderas åt: Deckarälskarn såklart!

Del 2/3 i Isle of Lewis-trilogin. (Recension #1)
Förlag: Pocketförlaget
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.