Glastronen #2: Midnattskronan – Sarah J Maas

maas_midnattskronan_omslag_inb_0.jpg
Köpt (dagen den släpptes, såklart), men sen dök den upp som recensionsexemplar från Modernista också 🙂

OBS! Detta är del två i en serie – har du inte läst den första delen så kommer du antagligen att bli superspoilad här.

Celaena har blivit kungens lönnmördare och utför arbete efter arbete i hans namn. Frågan är hur länge hon orkar stå ut? Hennes känslor för en viss herre (Ja. Chaol) blir sakta starkare och starkare – men kan hon lita ens på honom? Vänskapen med Dorian är det däremot värre med – trots att det inte är vad hon vill. Och något rör sig i slottet – men vad är det? Och kan hon stoppa det?

Jag är glad att jag får träffa Celaena igen. När den första delen i serien var utläst så var jag rädd att hon inte skulle få fortsätta vara en badass lönnmördare samt att kärlekstriangeln skulle ta över hela skiten. Just när det gäller dessa punkter måste jag erkänna att jag inledningsvis blir lite besviken. Celaenas moraliska kompass har flippat om helt (eller ja, den verkar snarare ha uppstått) och ibland beter hon sig som om hon vore en ängel. En lönnmördare som inte vill mörda folk? Då är det bara en lönn.

HEHE.

Det är lite syns för jag gillar henne som mest när hon är kaxig och hårdhudad och hänsynslös. Någon som tvingats bli en person som gör mycket saker. En person som sett sin berskärda del av den mörka delen av världen och livet. Någon som har anpassat sig efter det livet – med andra ord, långt ifrån en ängel. Det är då Sarah J. Maas säljer in storyn som bäst och det är så jag vägrar lägga ner boken över huvud taget.

Även om kärlekstjabblet förändras så tar romantiken över en hel del stundvis. Romance måste inte vara dåligt men det finns en tid och plats för allt. 70% av en bok som har möjligheten att ha så mycket annat som i detta fall är mer intressant är varken just det, rätt tid eller plats. För när det tonas ned och Celaena tillåts vara den där crazy regelbytaren med vapen i massor som vägrar anpassa sig efter någon – då går boken från okej till helt jädra fantastisk. De sista 20% är helt otroliga och exakt vad jag hoppades på redan i Glastronen.

Det fantasyfokuserade får också mer plats i denna del, men jag hoppas på ännu mer! Jag gillar det och hoppas att det ska få mer plats i del #3 Eldens arvtagerska, som kommer ut redan efter sommaren! WIE! Jag vill ju inte spoila MEN HERREGUD SLUTET. DET ÄR SÅ HIMLA WOW WTF FANTASTISKT VAD SKA JAG GÖRA JAG KAN INTE HANTERA DETTA. Så nu längtar jag till nästa del. Mindre kärleksdrama, mer blod och mer fantasy. Det är vad jag hoppas på.

Inlägg om tidigare del i serien: #1
Detta är del #2 i Glastronen– serien, del #3 släpps redan efter sommaren!
Förlag: Modernista
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Q2: Tankar om andra kvartalet 2017

Har gått sådär detta kvartalet när det kommer till läsningen. Still ahead of schedule thoooo. YEAH GIRL!

En hel del bra läsupplevelser, mycket YA fantasy som vanligt, men också en deckare och en klassiker. Det får jag ändå erkänna är bra.

Antal böcker: 11 (samma kvartal förra året: 8, Q1 2017: 22)
Totalt hittills i år: 33

bloggen.png

bloggen hrm.png

Tidigare sammanfattningar
Q1 2017
Året 2016
Q4 2016
Q3 2016
Q2 2016
Q1 2016
Året 2015

Böcker att längta efter

Det är många spännande böcker på gång, men här är tre som jag längtar lite extramycket efter.

Fjärde delen i Julie Kagawas serie Drakarna, Legionen, kommer i augusti. Kan knappt bärga mig!

Tredje delen i Sarah J Maas serie Glastronen, Eldens arvtagare, släpps i september. Andra delen kom ut häromdagen och står i kö att läsas här hemma. Men ja, jag längtar efter trean sjukt mycket redan nu.

Andra delen i Det lånade mörkrets riddare, Evighetens hov, av Dave Rudden kommer i augusti. Är helt orimligt pepp!

WIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!

 

Emma – Jane Austen

jane austen emma.jpg
Långt före tanken på att läsa Emma hade dykt upp blev jag förälskad i miniserien gjord av BBC år 2009. Utöver korta stycken på svenska/litteraturlektionerna i gymnasiet kom Ramola Garai (Emma) och Jonny Lee Miller (Mr. Knightley) att bli mitt första riktiga möte med Jane Austen. Magi från första ögonkastet, kan man lugnt säga. Jag titta en andra gång. En tredje, en fjärde… (OBS! Detta skedde alltså inte under samma dag, vilket är viktigt att påpeka så jag inte ser helt besatt ut – vilket jag i och för sig är.) Nästa steg kom att bli att läsa Stolthet och fördom (som jag skrev om här) och fick äntligen lära känna Austen i skrift, på riktigt. Jag fick självklart mersmak – And here I am.

Emma Woodhouse är karaktären som man inte bör tycka om men som man (jag) lär sig att älska om trots alla de tveksamma egenskaper hon har. Hon är en bortskämd snorunge som (nästan) alla anpassar sig efter – hennes ord blir snabbt lag. Detta blir ofta ett problem då hennes främsta intresse är att lägga sig i folks kärleksrelationer.

Karaktärerna är en hel del till antalet och den person jag gillar mest är (såklart) Mr Knightley. I serien spelas han som sagt av Jonny Lee Miller som jag råkar älska (han är fantastisk i Elementary) och han gör verkligen Mr Knightley rättvisa. Det är en karaktär som står för en stabilitet och en sorts vettighet i motsats till den barnslighet som Emma så ofta står för. Han är den enda som call Emma out on her bullshit.

200 (1).gif

Det är en kärlekshistoria som innehåller så många olika kärleksberättelser. Inblicken i det sociala liv som överklassen lever (hela deras liv är att mingla?! Hur ens?!) skulle väl i och för sig tråka ut varenda kotte så jag  kan på så sätt förstå allt skvaller. Har man inte möjlighet att göra något annat på grund av patriarkatet, sociala normer och klassamhället (well, de kanske inte ska klaga när det gäller just det) så är det kanske inte speciellt konstigt. Men ändå. (Kanske lite förenklat).

Att fyraavsnittsserien inte missar något alls nästan är helt otroligt. Det jobbigt med översättningen från böcker till filmer är att karaktärer, scener och djup blir strukna, raderade och ändrade. Därför blev jag så positivt överraskad när jag märkte att i stort sett varenda scen är tagen är ur boken. Jag älskar att det är så, för just ALLT är viktigt – varenda människa med sin påverkan på sällskapet, kärleken och Emma.

Så ja. Ni fyra personer i hela världen som inte har läst den. Gör det. Ni andra, se serien!

Förlag: Min version är otroligt vacker och kommer ifrån Albert Bonniers Förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Millie Birds bok om döda saker – Brooke Davis

9789100144982
Ni vet när en bok jämförs med en annan bok så pass många gånger att man när man väl till slut läser den inte kan göra annat än att jämföra och leta likheter? I de flesta kanaler där Millie Birds bok om döda saker nämndes dök det också upp jämförelser med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (här finns min recension av den btw) av Jonas Jonasson. Jag ser likheterna, det gör jag absolut. Mest i känslan, det där som finns mellan raderna, men också i de överdrivna och både tragiska och komiska karaktärerna. Så likheten finns, men jag skulle verkligen inte vilja påstå att de ens är i närheten av att vara samma bok.

Mille Birds bok om döda saker innehåller en mer tragisk berättelse, där den sjuåriga Millie har, guess what, en bok där hon listar alla döda saker hon stöter på. Helt plötsligt blir hennes pappa punkt nummer 28. Hur ska hennes mamma någonsin kunna bli glad igen? En dag lämnas Millie kvar i köpcentret. Hennes mamma måste ha gått vilse, inser Millie, och bestämmer sig för att stanna exakt där de senast var tillsammans. Ingen reagerar över det ensamma barnet förrän åttiotvåårige Karl dyker upp. Deras väg kommer att korsas med den bittra åttiotvååriga Agatha och helt plötsligt är de ute på ett äventyr tillsammans för att hitta Millies mamma.

Det blir en fantastisk resa för både karaktärerna och mig som läsare. Trots en rolig ton och karaktärer som får en att skratta rakt ut så bubblar tragiken under ytan konstant. Hur kommer vi över den sorg som människor runt oss lämnar efter sig? Vad är det som driver en människa till att överge sitt barn?

Det är en fin berättelse som håller sig på balansen mellan det tunga, tragiska och det lättsamma, roliga. Den är kort, och snabb och absolut värd att läsa. Typ så.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Det svarta nätet – Val McDermid

9789150119268.jpg
Recensionsexemplar från förlaget

Grejen med deckarserier är att de ofta innehåller cirkus femhundra delar. Antingen börjar man från början och har fyra års läsande framför sig eller så ger man med sig och börjar (i mitt fall motvilligt) någonstans i mitten, med den boktitel som högst och tydligast skriker ens namn. I mitt fall tilltalade Val McDermids senaste berättelse om Tony Hill och Carol Jordan mig mest. Kvinnohat och män som mördar kvinnor? Mer än intressant.

Det är uppenbart att det har hänt mycket i kriminalinspektören Carol och psykologen Tonys gemensamma liv. Carol jobbar inte som polis längre utan lägger all sin vakna tid på att dricka alkohol och renovera huset som tidigare tillhörde hennes bror. Något har hänt mellan det tidigare radarparet och de har inte länge någon kontakt. När Carol hamnar i en enorm knipa förs de återigen ihop och det visar sig att det ska bli ett mord som ingen vet om det verkligen existerar som ska hålla dem samman.

Någon mördar självsäkra kvinnor som säger sin åsikt och blir näthatade för deras självständighet och får det att se ut som att de tagit livet av sig som en konsekvens av allt det hat och de hot de får utstå i rampljuset. Att finna bevis på att det verkligen är mord ska visa sig vara en utmaning för Carol, som inte officiellt är polis längre, och Tony. Det är svårt att fånga en mördare när ingen ens tror att några mord begått, och det blir ännu svårare när det finns krafter som vill stoppa Carol och Tonys framfart.

Trots att det kvarstår några frågor angående vad det är som har hänt mellan karaktärerna i tidigare böcker så kommer jag överlag snabbt in i berättelsen. Tony blir snabbt min favorit, jag upplever honom som den där empatiska och snälla personen som börjat bli trött på bästa vännens skitsnack men som ändå kommer att finnas där rakt igenom allt dåligt som kan ske. Carol har jag inledningsvis lite svårt med, men det blir bättre ju längre in i berättelsen jag kommer.

Man får inte uppleva så mycket action, långt ifrån egentligen. Takten är inte speciellt hög men McDermid har ett språk som snabbt och enkelt för läsningen framåt och historien är mer än intressant, vilket håller läsupplevelsen på en ständigt hög nivå. Med andra ord läser jag gärna fler av McDermids böcker om Carol och Tony.

Ps. Att Mord i sinnet är baserad på denna serien visste jag inte (okej, jag tittar inte på det. Men ändå).
Ps2. Gillar fortfarande inte att börja läsa en serie mitt i. MEN VAD SKA MAN GÖRA.

Del #9, fristående, i serien om Carol Jordan och Tony Hill
Tidigare recensioner av McDermids böcker: Döden vittnar
Förlag: Alfabeta
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Ängel #1: Fallen ängel – Becca Fitzpatrick

Omslagsbild-Becca-Fitzpatrick
Berättelsen är långt ifrån unik.

Nora träffar Patch, som är en mystisk (men sjukt snygg) nykomling till klassen. Helt plötsligt är han överallt där Nora är, och det är något med honom som får henne att känna sig otrygg. Oförklarliga saker börjar att ske omkring henne samtidigt som hon både dras till och försöker undvika Patch.

Jag har inte läst Twilight, men i och med Fallen ängel, så tror jag typ att jag har gjort det. För min kritik kommer till viss del att låta som mycket av den kritik jag läst mot vampyrböckerna. För seriöst: Hur fasen lyckas man göra en karaktär så plain och intetsägande som Nora? Hon träffar en (1) snubbe och helt plötsligt kan hon inte hantera NÅGOT längre? Och så ombytlig. Spoiler alert: ”Han kommer att skada mig, jag känner det, jag är rädd!” Han erkänner att han tänkt döda dig upprepade gånger. ”Han skulle aldrig skada mig”. EY GIRL. Skärp dig.

lucille-portable.gif

Det känns som att Fitzpatrick försökte trycka in så mycket som möjligt på så få sidor som möjligt. Kärlek som gör dig passiv och galen, kärlekstriangel, mordgåta, änglar, Äkta Vänskap, tonårsdrama. Antalet klyschor som fick mig att sucka högt were too damn high i denna, och då är jag ändå inte helt emot en och annan klyscha. Men HELA tiden? Som Twilight-filmerna all over again.

Värst av allt är ändå att jag tycker att Fitzpatrick misslyckas med att lura mig. När du skriver en berättelse så skapar du situationer där du vill lära läsaren något. Varje tillfälle som skapas är för att få fram något. Kanske är det en del i berättelsetråden, eller något om en karaktär, eller en känsla. Utmaningen är att läsaren inte ska känna att situationen är skapad och speciellt inte i det syftet. Som att man som läsare bara råkar titta in just då och får se det man ser. Fattar ni vad jag menar? Här är det istället tvärtom. Det är så uppenbart i nästan varenda scen varför den sker just där och då, nästan innan det har skett. Det blir rent ut sagt dåligt och cringy. Fick jag ens fram min poäng här?

Om jag kommer att läsa fortsättningen? Ja. Dumma mig.

(Jag har för många frågor, jag måste få svar på dem. Plus det var en berättelse som trots allt ändå flöt på. Snabbt, men inte helt smärtfritt.)

Del #1 i serien Ängel
Förlag: B Wahlströms
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.