Återstoden av dagen – Kazuo Ishiguro

återstoden av dagen
Nu har jag äntligen läst förra årets nobelpristagare. På tiden, skulle jag vilja påstå, men ändå långt snabbare än det brukar ta mig med tanke på att jag inte brukar lyckas få dem lästa över huvud taget. Men nog om mig.

Återstoden av dagen är en berättelse som inledningsvis kan tros handla om något så simpelt som en butler och hans semesterresa genom den engelska landsbygden, men går man på den lätta visar det sig snabbt att man har fel. Istället är det en berättelse om idealism, lojalitet, klassfrågor, tillbakatittande efter ett långt liv och så himla mycket mer. Stevens är en butler i ett stort vackert hus som sett bättre dagar, hos en ny arbetsgivare som nu pushar Stevens till att ta låna hans bil och resa iväg några dagar när han ändå ska vara ledig. När han väl åker får vi följa med genom Storbritannien – och genom hans liv.

Jag får snabbt en känsla av ogillande gällande Stevens. En känsla som genom boken endast förstärks. Nu tror jag verkligen inte att det är meningen att man ska gilla honom, men jag måste erkänna att jag stundvis blev rakt ut förbannad på honom. Han är ett klassiskt praktarsel som gömmer sig bakom en falsk känsla av lojalitet mot sin arbetsgivare och yrkesroll och en idealism som är så pass felriktad att jag inte vet om det blir komiskt eller tragiskt. Det får effekt och jag vill veta mer om hur han tänker och när jag snabbt börjar ana hur vissa saker ska utspela sig så blir jag nyfiken på hur Stevens ska reagera, agera och motivera sitt beteende.

Sättet som Ishiguro för fram berättelsen är som ett pussel av minnen, nutid och Stevens tankar. Det är inga sensationella kaboom-händelser utan istället en lågmäld berättelse som sakta rullar fram utan att för den delen förlora sin dragningskraft. Det är svårt att sammanfatta berättelsen genom att beskriva en stor händelse eller en viss tidpunkt, utan istället byggs det upp genom just pusselbyggandet. Det är ett kreativt sätt att ta läsaren från punkt A till B och det blir på så sätt en underhållande resa att följa med på.

Sättet Ishiguro gör att jag läser det som ett klassiskt verk, men det beror även på hur jag läser orden och meningarna. Det är inget sensationsförfattarskap vi har att göra med här, snarare tvärtom. Hade man bytt ut vissa tidstypiska saker (politiska personer, händelser och tex bilkörandet) så hade boken kunnat vara skriven 1850, 1950 eller 2005.

Jag skulle inte påstå att jag förstår mig på tankegångarna hos jurymedlemmarna när de ska av göra vad för något skrivande som är värt ett nobelpris i litteratur, men för mig var Återstoden av dagen en underhållande läsning och jag njöt av varenda sekund.

Lyssnades på här: Storytel

Förlag: Wahlström & Widstrand
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Annonser

Fursten – Niccoló Machiavelli

fursten.jpgHar ni någonsin börjat läsa en bok utan att ha en aning om vad den handlar om? Detta trots att ni hört titeln nämnas tusen gånger som den klassiker den är? Jag var helt säker på att Fursten av Niccoló Machiavelli skulle vara en berättelse om en furste. Well. I was wrong. Istället är det…en…teori? gällande hur man som furste tar över ett geografiskt område samt behåller denna makt och allt vad det innebär.

Låter det lite småtråkigt? Det trodde jag att det snabbt skulle bli, men egentligen var det superintressant och det fångade mig så pass att jag satt och lyssnade mest överallt och hela tiden. Mikael Persbrandt var uppläsare och trots att jag inte är ett speciellt stort fan av honom så måste jag erkänna att han gjorde ett riktigt bra jobb. Jag är nu helt övertygad om att Machiavelli hade exakt samma röst som Mikael Persbrandt har. Det måste bara vara så.

Och får jag klaga på något skitkonstigt, vilket jag såklart får med tanke på att det är min blogg, så vill jag gärna kommentera översättningen av titeln. Den engelska titeln är The prince vilket är så mycket coolare. Eller originaltiteln som är Il principo!? Typ alla vill läsa om prinsar men furstar känns lite mindre coolers, och detta är mer fakta än åsikt skulle jag vilja påstå.

Men man ska vara seriös. Och det är seriöst att tänka på att Fursten är ett verk skrivet i början av 1500-talet och att det är en verklig persons direkta analys av hur makt intas och upprätthålls – hur politik bäst bör föras och hur man vinner folkets gunst. Hur bör en stat styras? Frågor som än idag på många sätt är aktuella på många håll, även om stora delar av Machiavellis metoder är lite väl brutala för min personliga syn på ledarskap. Än dock visade det sig vara mer hänförande än jag hade vågat hoppas på och såhär i efterhand är jag glad att det inte visade sig vara en berättelse om en furste utan istället var exakt vad det är.

Lyssnades på: Storytel

Förlag: Natur & Kultur
Går också att köpa som analog bok med riktiga sidor här: Adlibris, Bokus, Cdon

Vad händer i livet just nu? Spoiler: Massa nice.

Det är så mycket som har hänt på sistone så jag vet inte ens var jag ska börja. Läsningen går inte så bra som jag trodde att den skulle göra, men ja. Så är det i vissa perioder, antar jag.

Ljudböcker har däremot fått en allt större del i mitt liv, speciellt gamla klassiker. Jag har lite svårare för ”nya” böcker i ljudboksformat, men jag vet inte riktigt varför… Nåja. Har ni sett att Bokus lanserat en ny ljudboksapp? Är superpepp på att testa! Har någon av er provat ännu?

Jag har nytt jobb (massor att göra då butiken öppnar nästa vecka så därav min frånvaro) som är så himla kul och roligt och det får livet att kännas värt och nice igen. Idag firade jag med att köpa en ny laptop så nu jävlar ska det bloggas. Ska börja på ännu ett inlägg direkt efter detta, bara för att jag kan.

Och så är ju sommaren här, men det har ni nog märkt va?

Artemis – Andy Weir

WEIR_ARTEMIS.jpg
Jag gillade verkligen Ensam på Mars (som jag skrev om här.) Filmen var också underhållande, om än annorlunda på flera sätt. Efter att ha hört på flera håll att Weirs senaste bok Artemis inte levde upp till Mars-hypen så var jag lite nojig över att jag skulle bli besviken.

Men det skulle jag nog inte påstå att jag blev.

Vi är kvar i rymden, men istället har vi kommit att hamna i månens första stad dit folk flyttar, lever, turistar och ja – allt som man gör på jorden. Nästan, åtminstone. Som läsare får vi följa Jazz, en langare som snart ska komma att ramla in på en mycket mer kriminell bana. Och ja, shit goes down real quick.

Jag lyssnade på denna som ljudbok och ska jag vara ärlig så kom det att bli lite svårt att hänga med i allt det tekniska, det där superrymdiga som Weir verkar älskar att skriva om. Det känns ändå som att det var värt det då ljudboken var så himla bra, bortfallet av allt det där som jag inte riktigt förstod till hundra procent var absolut värt det.

Så, vad gillade jag då? Jazz, först och främst. Däremot så är Weirs sätt att skriva henne lite…bristfälligt ibland. Kanske är han värdelös på att skriva karaktärer eller så är det det klassiska att män suger på att skriva ur kvinnors perspektiv. Vad det än beror på så är det tröttsamt. Jazz hade varit mycket coolare och lättare att relatera till om hon hade känts mer verklig och inte så ”typisk” i vissa fall. Nå, det är svårt att beskriva och förstå om man själv inte läst boken då det mer än en känsla överlag än några få konkreta exempel.

Storyn! Den gillade jag. jag visste inte vad det hela skulle handla om mer än en månstad så jag blev flera gånger förvånad över var berättelsen tog mig och vilka håll man ständigt drogs mot. Detta tillsammans med den tekniska ”informationen” Weir ständigt väver in i storyn ger en berättarstil som jag upptäcker att jag återigen uppskattar och dras in i. Något jag gärna hade kunnat vara utan var brevväxlingen (men ja, jag fattar grejen. I aint stupid).

Artemis saknar dock den där humorn och känslan som tog Ensam på Mars upp till den pidestal som jag satte den på. Tyvärr. Men ja, absolut värd att läsa om man gillar rymden och sådant nördigt. Och vem har inte någon gång drömt om att åka till månen?

Förlag: Bookmark förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Dagbok från ditt försvinnande – Malin Lagerlöf

9789146231110.jpg
Det finns ett par speciella boktillfällen som är fastetsade i mitt minne.

Ett är första gången jag hörde talas om Harry Potter och de vises sten. Ett annat är när jag mitt i tonårens hormonstinna tid satt i villatrappan och vägrade lägga ner Pojken som kallades Det. Jag är hundra procent säker på att jag på samma sätt kommer att minnas när jag storgråtandes läste de första femtio sidorna av Dagbok från ditt försvinnande medans jag låg i ett varmt bad. Efteråt ringde jag – fortfarande gråtandes – min man som var på jobbet. Mellan hulkningarna fick jag fram mitt budskap. Du skulle bara våga gå och dö ifrån mig.

Daniel Lind Lagerlöf försvann 2011 när han rekade inspelningsplatser på västkusten. Kvar lämnade han sin fru Malin, med tre barn varav den minsta bara var tre månader gammal. I Dagbok från ditt försvinnande får vi läsa Malins dagbok från då Daniel försvann. Genom den värsta smärtan, mörkaste dagarna och de stunder det kändes nära omöjligt att orka.

Detta är en bok där det är viktigt att det man läser har skett på riktigt. Det är ingen historia, det finns ingen betydelse av en bra story. Man vet redan från början vad det handlar om: Död och sorg för en av de som blir lämnade kvar. Det är sanningshalten som får mitt hjärta att brista. Sorgen och smärtan är på riktigt och det slår mig som en käftsmäll. Den råa ärligheten Malin lyckas förmedla är något som tar tag i mig och håller fast. Hon lämnar ut hela sig själv, även de där sidorna som inte är det man vill skriva högst upp på CV:t. Veckorna efter jag har läst ut boken kommer jag på mig själv sittandes med boken i mina tankar. Det är något med Malins sätt att förmedla den råa, skitjobbiga situationen på ett sätt som vägrar lämna mig.

Min man frågade mig varför jag läser böcker som denna när jag vet att jag kommer må så dåligt. Helt ärligt så vet jag inte riktigt, men i detta fall är jag tacksam att jag gjorde det.

Förlag: Wahlström & Widstrand
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

 

 

 

Tittar in

Det kändes som att jag föll längre och längre ner och mitt i allt det slutade jag läsa. Jag menar, jag orkade knappt ta mig upp på morgonen – hur skulle jag orka lägga energi på berättelser, karaktärer och böcker? Hur skulle jag orka följa en röd tråd? Hur skulle jag orka ta på mig en så stor commitment som en bok innebär när exakt allt man gör känns som en vandring i bergen?

Nu är jag i alla fall på väg tillbaka och jag har börjat läsa igen. Äntligen. Lyssnar på en del ljudböcker gör jag också, i en helt annan utsträckning än tidigare. Det är ju kul, antar jag.

Och alldeles snart är jag tillbaka här. Längtar efter att lägga massa tid på bloggen. Testa nya grejer. Ouuf. Wie.

Ps. Heja mina antidepressiva, de har hjält mig att orka hjälpa mig själv! Ds.