Harry Potter och det fördömda barnet – J.K. Rowling, John Tiffany, Jack Thorne

Screenshot_20170317-171622.png
Nitton år senare.

Det har aldrig varit enkelt att vara Harry Potter. För Albus Potter visar det sig snart att det är långt ifrån enkelt att vara Harry Potters son.

Det förflutna slingrar sig samman med nutiden och visar den jobbiga sanningen för både far och son: Mörker kan komma från platser man inte väntat sig.

Snart är det nitton år sedan jag läste Harry Potter och de vises sten. Inte riktigt än, men snart. Jag har en hel hög med minnen som är relaterat till just dessa berättelser. Första gången jag hörde talas om den första boken är ett minne som sitter fastetsat. En kille i klassen tipsade om den på en lektion, jag var med andra ord fast innan jag ens läst ett ord. Jag drog ut på att läsa sista boken för att jag var rädd för vad som skulle hända med mig när jag avslutade serien. Nästan ett år höll jag ut. Min utgåva av De vises sten har en skada på grund av att jag läste den när jag skulle träffa en barnpsykolog – jag fick ett utbrott, kastade den på henne (väldigt lång historia kort berättad). Vissa av böckerna har skador då min nu avlidna kanin Indie bet på dem som liten unge. Uhhh. Jag har dödsätarmärket intatuerat på underarmen…

Ja, ni fattar. This shit is important to me. Därför var jag lite smånojig inför en uppföljare som denna. Det är så lätt att allt går åt helvete så himla snabbt. Det tycker jag inte att det gjorde, måste jag erkänna. Jag tänker inte heller påstå att jag älskade det jag läste, men det förstörde inte heller en i övrigt fantastisk uppbyggd värld och fina karaktärer.

Mitt främsta problem är egentligen inte med denna berättelsen i sig, utan med epilogen i Dödsrelikerna, och då alla relationer och barn och skitkonstiga namn och även en del scener kommer ur just den så blir jag lite cringy ibland. SERIÖST; vem döper ens unge till något sådant som dessa människor döpt sina barn till. Här barn, världens högsta ribba att lyckas nå upp till. Plus, sjukt många och överdrivna namn. Uhh, do not get me started.

Så ja, på så sätt var jag lite irriterad, men i övrigt funkar det. Kanske för att det är ett annat format, och jag måste säga att jag tyckte att det var kul att läsa ett manus. Det är inget jag gör ofta. Och snabbt går det också, tror att det krävdes två sittningar sen var boken slut.

Så ja, det var värt att läsa Harry Potter och det fördömda barnet i slutändan ändå. Och ännu ett minne till högen.

Här har jag skrivit lite om övriga Harry Potter-böckerna.
Förlag: Rabén & Sjögren 
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

De utvalda #1: Tankeläsaren – Kristin Cashore

de_utvalda_tankelasaren-cashore_kristin-19023676-frnt
Särlingars utseende sticker ut på grund av de olikfärgade ögonen, men den egentliga skillnaden mot andra människor är att de har gåvor utöver det vanliga. Vissa har en otrolig styrka, andra har matlagningens gåva.

När Katsa var åtta år visade sig hennes gåva – dödandets – genom att hon dödade en fullvuxen man. Nu har det gått tio år och hon används som vapen av sin morbror Randa, kung över ett av de sju rikena. Hon tvingas skada och döda människor som på olika sätt gjort kungen arg – och hon hatar varenda sekund. Tillsammans med några vänner har hon därför i hemlighet byggt upp Rådet, som hjälper vanliga medborgare när de blir utsatta för olika svårigheter – attacker, våld och hot.

En dag möter Katsa särlingen Po, och helt plötsligt har hon en värdig motståndare i träningssammanhang men också en vän. Po visar henne hur det kan vara att vara särling – med hennes gåva men utan Randas makt över henne.

Tankeläsaren av Kristin Cashore är en sådan bok som åkte med ner i nätkundkorgen utan någon riktig anledning. Jag minns inte om jag ens läste om storyn innan. När jag till slut plockade boken ur bokhyllan var det främst för att jag inte riktigt visste vad jag hade lust att läsa. Så med andra ord: inga speciellt höga förväntningar, kanske därför var överraskningen desto större. Jag gillade verkligen den här.

Först och främst: Jag ÄLSKAR Po. Han är intressant men långt ifrån förutsägbar, och han bidrar till att hålla storyn levande och föränderlig. Katsa är en bra person att följa enligt mig, främst på grund av hennes karaktärsutveckling, men även: HON ÄR SÅ COOL! Slåss mot patriarkatet gång på gång. Like a queen. Det är massor jag uppskattar utöver karaktärerna: Storyn som inte är tråkigt linjär utan istället föränderlig tack vare att det händer en miljon grejer, gåvorna som är så otroligt fascinerande, vänskaperna. Det är mycket som tar tag i mig och får mig att längta tillbaka till världen och berättelsen ständigt när jag inte redan sitter med näsan mellan bladen.

Jag läste ett par recensioner av denna där (främst) amerikaner menade på att Tankeläsaren är ”anti-äktenskap” och förespråkare av sexuell aktivitet för unga. Detta gör att flertalet läsare valt att inte läsa klart boken eller inte ens börja läsa den. Om detta vill jag bara säga: HAHAHAHA. Katsa vill inte gifta sig någon gång. Hon kritiserar ett par gånger äktenskapet och är rädd för att bli fången, att förväntas bete sig på sätt som inte passar henne, detta i ett patriarkalt samhälle. Samt, några oskyldiga sexskämt dras och SPOILER några karaktärer ligger med varandra (detta beskrivs dock inte). Jag tycker att detta är positivt på alla sätt och vis. Äntligen. Woho!

Nyligen hade jag en diskussion med (läs: rant för) min sambo angående att jag har en känsla av att (ofta amerikanska) ungdomsböcker undviker att diskutera sex och lust samtidigt som de gärna ger mycket plats åt kärlek mellan unga vuxna. Detta sker så ofta att jag i efterhand har upplevt det som moraliserande, även om jag i diskussionen använde det kanske lite överdrivna ordet propaganda indirekt från den kristna högern (så långt kanske vi inte ska dra det, men det har säkert något att göra med vad som säljer/inte säljer). Jag säger inte att alla ungdomsböcker bör innehålla sex, men det är … intressant att nästan inga (utöver de som uttryckligen handlar om just sex) nämner den lust som väldigt många känner i samband med den kärleken som så gärna finns med i varenda bok. Speciellt när både målgruppen och de berörda karaktärerna är typ 17 år. Den mest galna och kåta tiden i livet typ. Istället ignorerar man lust och sex helt och hållet.

Jag vet inte. Kanske överdriver jag. Folk får ju såklart bojkotta böcker av vilken anledning de än vill, men jag ville ändå bidra med min åsikt. Mer sex och lust i ungdomslitteraturen!

Del #1 i serien om De utvalda.
Förlag: Månpocket
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Filmen Stad av Skuggor

Nämnde ju att det finns en film till boken häromdagen här på bloggen. Nu har jag sett just den: The mortal instruments #1: Stad av skuggor.

Chris-Rock-HUH-WTF.gif

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den var inte speciellt bra. Den var skitdålig. Uhh. Fan alltså.

Plus detta: Den spoilade bok TRE i serien!!!!! ALLTSÅ!!!! Är det ens lagligt? Ring polisen!!!!

200.gif

Så mycket som blev platt, massor som tappade mening och inte en enda relation fick den betydelse och det djup som de har i böckerna. Plus Magnus Bane hade alldeles för lite glitter på sig. Besvikelse.

GlitterBombed.gif

Nu ska jag återgå till böckernas värld, den är så mycket bättre just nu.

http-%2F%2Fmashable.com%2Fwp-content%2Fgallery%2Fbook-lovers%2Freading-icarly.gif

(Sen ska jag se tv-serien. För jag lär mig aldrig.)

 

 

The mortal instruments #2: Stad av aska – Cassandra Clare

stad-av-aska-cassandra-clare
Tänk på att detta är del 2 i en serie och att det då kan dyka upp spoilers på föregående del.

Clarys mamma ligger medvetslös och Clary försöker hålla sig undan skuggjägarvärlden (och Jace). Istället spenderar hon så mycket tid som möjligt med Simon, som är fantastisk och främst av allt inte är hennes bror.

Men hur mycket Clary än vill återgå till sitt gamla, normala liv så går det inte. Hon måste söka upp sin fanatiska och farliga pappa Valentine om hon ska ha en möjlighet att rädda sin mamma – och hon behöver Jace’s hjälp.

Man (läs: jag) är ju tveksamt inställd till andra delen i serier. De suger ju oftare än de är bra, känns det som. Eller är det en myt? På sistone har jag läst en hel del ”tvåor” som varit helt okej och till och med bättre än så, men ändå blir jag lite rädd och nervös när jag ska inleda fortsättningen på en skitbra bok. Jag ska inte ljuga och sitta här och påstå att Cassandra Clare lyckades med Stad av aska såpass bra att den är bättre än förgångaren Stad av skuggor MEN den är faktiskt bra. Väldigt bra.

Jace är lite skitnödigt jobbig från och till medan Clary också kan gå mig på nerverna ibland men utöver det är det riktigt intressant och kul. Shit goes down, kan man ju minst sagt säga förresten. Vi får träffa på en hel del varulvar, älvor och vampyrer men jag vill ha ännu mer. Och kära Magnus Bane – dig vill jag ha med i varenda kapitel, på varenda sida. Så fantastiskt underbar.

Det är inte alltid samma höga tempo som i föregående bok, men jag tycker ändå att det håller en hög nivå – så pass bra att jag redan har inlett del 3: Stad av glas. Jag är svag.

Del #2 i The mortal instruments-serien
Här är mina tidigare inlägg: #1
Förlag: Bonnier Carlsen
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

The mortal instruments #1: Stad av skuggor – Cassandra Clare

stad-av-skuggor-cassandra-clare
Clary har lyckats tjata med sig sin bästa vän Simon till den coola klubben som hon gillar. Det som händer där kommer att förändra hennes liv för alltid. Hon ser tre ungdomar med konstiga vapen (en piska!?) och konstiga tatueringar över hela armarna döda en man inne i ett bakrum på klubben. Det enda problemet är att den dödes kropp försvinner upp i rök, och den pyttelilla detaljen att Clary är den enda som verkar kunna se gärningsmännen.

Dagen efter dyker en av mördarna, Jace, upp utanför fiket där Clary och Simon hänger. För att göra det ännu konstigare så får Clary ett telefonsamtal som tyder på att hennes mamma är i fara.

Och det är bara början, snart är hon fast i en värld full av skuggjägare och demoner.

Jag måste erkänna att jag inte var redo för den resa som Cassandra Clare tar med läsaren på i Stad av skuggor. Det händer så himla mycket mest hela tiden och jag älskar det. Vem vill ha lugn när man kan ha kaos!? Det sker en hel del som jag inte alls är redo på och jag tappar inte intresset för en sekund. De 526 sidorna flyger fram och jag vill bara ha mer.

Inledningsvis gillar jag i stort sett inga av karaktärerna. Clary är gnällig (vilket hon är), Simon är lite tråkig (vilket han är), Jace är en douche (vilket han är), Alec är otrevlig (vilket han är) och Isabelle är för mycket (vilket hon är). Helt plötsligt sitter jag där halvvägs in i berättelsen och inser att jag bryr mig om dem alla. Med flaws och allt.

Jag gillar verkligen den värld Clare bygger upp. Demoner, Idris, varulvar, vampyrer. Sättet de alla hör ihop, vilken plats Clary har i det hela, varför ”vanliga” människor inte upptäcker hela skiten. Det känns som att hon har tänkt till rejält för att skapa en värld som är realistisk trots att den är långt ifrån den riktiga världen. If that makes sense at all.

Jag läste nyss att den finns en film, som har fått väldigt låga betyg. Självklart måste jag se den! Det kommer tydligen att förvandlas till en tv-serie istället, vilket jag tror är bra. När man gör filmer av böcker måste så mycket skalas av medan en tv-serie har mer tid att leka med. Kan nog bli bra det här.(Rättelse: Det är redan en tv-serie.)

Del #1 i The mortal instruments-serien.
Förlag: Bonnier Carlsen
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Dödens märken – Veronica Roth

dödens märken veronica roth.jpg
Recensionsexemplar från Modernista

Cyra är den skräckinjagande lillasystern till den ännu mer hemska tyrannen Ryzek Noavek, som styr över det krigiska Shotet-folket och den nationen som de vill få accepterad. Cyra har en dödlig flödesgåva som innebär att hon med en enda beröring överför en extrem smärta till det offer hon rör vid. Detta har gjort henne till ett perfekt vapen i Ryzeks krig mot nationens fiender. Men hur länge kan han få sin lillasyster att spela med?

Akos är från Thuvhe – en nation som i motsatt till Shotet-folket uppskattar fred och harmoni. Även han har en flödesgåva, men inte ens den kan hjälpa honom den dag då han och hans bror tillfångatas av Ryzeks män.

Helt plötsligt trycks Akos och Cyra in i samma värld –  båda väldigt motvilligt. Vem är egentligen den verkliga fienden?

Äntligen nytt av Veronica Roth! Som jag har längtat. Efter att ha läst blandade recensioner hann jag också bli lite orolig. Man vill ju inte bli besviken efter att ha längtat så. Och det skulle jag inte vilja påstå att jag blev heller, tvärtom. Efter att ha läst så många negativa kommentarer kom jag att vara förberedd, vilket gjorde den inledande läsningen lite jobbig. Snart så lyckades jag släppa det och gick all in i berättelsen. Jag skulle vilja påstå att Dödens märken är bättre än Divergent.

Först blev jag förvirrad av alla namn, folkslag och platser. Så lika varandra, så omöjliga att uttala korrekt. När väl det hindret var övervunnet och minnet samarbetade bättre flöt det på väldigt snabbt och bra. Jag älskar hur de olika folkslagens traditioner får ta plats, och jag anser att Roth lyckas väldigt bra med att visa på vilken betydelse traditioner har i folks liv och påverkan de har på människors identiteter.

Jag vill inte råka spoila för mycket, (så är du känslig så bör du nog hoppa detta stycke), men när det kommer till kärleksdelen så kan det lätt bli så att den känns påtvingad både på mig som läsare men även på berörda karaktärer. I detta fall är det snarare tvärtom, istället ser man den sakta växa fram, osäker. Jag förstår den, varför den finns och hur det kommer sig att den blir så stark.

Rolig grej när det gäller denna bok var att jag skulle springa in på Akademibokhandeln under lunchpausen dagen den släpptes för att haffa den. Hann inte och dagen efter trillade den ner i brevlådan. Hur fantastiskt glad blev jag inte då?!

Förlag: Modernista
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon,

 

 

 

Döden på Nilen – Agatha Christie

doden-pa-nilen-agatha-christie
Ett förälskat par reser genom Orienten för att fira att de nyss har gift sig. Resan bör ha varit romantisk och kärleksfull men istället blir de trakasserade av en tidigare vän som numera lägger all sin tid på att förstöra för paret. Snabbt utvecklas det till en katt-och-råtta lek som tar bort allt det fina som en bröllopsresa bör innebära.

Som av en slump reser också detektiven Hercule Poirot med samma båt som paret, en man som återigen verkar dras till platser där egendomliga brott är på väg att begås. Denna gången visar det sig vara ett svårlöst pussel, en mordgåta som kräver full koncentration av både Poirot och läsaren för att den skyldige ska kunna pekas ut.

Jag lyckades inte lösa mordgåtan denna gången heller. Chockerande. Döden på Nilen är lika pusslig och svårlöslig som de tidigare böcker jag läst av henne och jag blir nästan sur när jag sitter och funderar långa stunder, självklart utan att komma fram till något. Stundvis blir jag övertalad om att det inte kan finnas någon skyldig, men när man i slutändan sitter med facit i hans så går det ihop. På något knasigt sätt blir det logiskt.

Poirot är fortfarande douchig på ett ”han är intressant att följa i en bok men jag hade typ behöva dra i hans mustasch för att stå ut med honom irl”-sätt men han löser ju brott. Det måste man ju ändå ge honom.

Utan att egentligen kunna peka ut varför så föredrar jag nog Mordet på Orientexpressen ändå. Inte av någon logisk och analyserande anledning utan bara därför att jag gör det. Men bra var den!

Del #17 i serien om Hercule Poirot (fristående)
Tidigare inlägg om Poirot: Mordet på Orientexpressen
Förlag: Boomark
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon