Ängel #1: Fallen ängel – Becca Fitzpatrick

Omslagsbild-Becca-Fitzpatrick
Berättelsen är långt ifrån unik.

Nora träffar Patch, som är en mystisk (men sjukt snygg) nykomling till klassen. Helt plötsligt är han överallt där Nora är, och det är något med honom som får henne att känna sig otrygg. Oförklarliga saker börjar att ske omkring henne samtidigt som hon både dras till och försöker undvika Patch.

Jag har inte läst Twilight, men i och med Fallen ängel, så tror jag typ att jag har gjort det. För min kritik kommer till viss del att låta som mycket av den kritik jag läst mot vampyrböckerna. För seriöst: Hur fasen lyckas man göra en karaktär så plain och intetsägande som Nora? Hon träffar en (1) snubbe och helt plötsligt kan hon inte hantera NÅGOT längre? Och så ombytlig. Spoiler alert: ”Han kommer att skada mig, jag känner det, jag är rädd!” Han erkänner att han tänkt döda dig upprepade gånger. ”Han skulle aldrig skada mig”. EY GIRL. Skärp dig.

lucille-portable.gif

Det känns som att Fitzpatrick försökte trycka in så mycket som möjligt på så få sidor som möjligt. Kärlek som gör dig passiv och galen, kärlekstriangel, mordgåta, änglar, Äkta Vänskap, tonårsdrama. Antalet klyschor som fick mig att sucka högt were too damn high i denna, och då är jag ändå inte helt emot en och annan klyscha. Men HELA tiden? Som Twilight-filmerna all over again.

Värst av allt är ändå att jag tycker att Fitzpatrick misslyckas med att lura mig. När du skriver en berättelse så skapar du situationer där du vill lära läsaren något. Varje tillfälle som skapas är för att få fram något. Kanske är det en del i berättelsetråden, eller något om en karaktär, eller en känsla. Utmaningen är att läsaren inte ska känna att situationen är skapad och speciellt inte i det syftet. Som att man som läsare bara råkar titta in just då och får se det man ser. Fattar ni vad jag menar? Här är det istället tvärtom. Det är så uppenbart i nästan varenda scen varför den sker just där och då, nästan innan det har skett. Det blir rent ut sagt dåligt och cringy. Fick jag ens fram min poäng här?

Om jag kommer att läsa fortsättningen? Ja. Dumma mig.

(Jag har för många frågor, jag måste få svar på dem. Plus det var en berättelse som trots allt ändå flöt på. Snabbt, men inte helt smärtfritt.)

Del #1 i serien Ängel
Förlag: B Wahlströms
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Versioner av oss – Laura Barnett

Versioneravoss
Recensionsexemplar från förlaget

När Versioner av oss av Laura Barnett ramlade ner i brevinkastet blev jag glad av flera anledningar. Omslaget får mig, av någon anledning, att tänka på filmen En dag, som jag hulkgrät till på tåget mellan Stockholm och Malmö en gång för många år sedan. Och upplägget är inte helt annorlunda, men ändå långt ifrån densamma berättelse.

Vi följer Eva och Jim från deras första möte i tonårens 50-tal, i tre parallella versioner av deras liv. Vid deras första möte gör de olika val som kommer att pusha dem i olika riktningar, tillsammans eller utan varandra. Men hur stor påverkan har egentligen de val vi gör?

Så istället för att följa huvudpersonernas liv genom nedslag som i En dag får vi i Versioner av oss tre olika möjliga liv för de inblandade. Det som är så intressant med upplägget är att jag gillar olika saker i de olika versionerna. I den ena versionen ogillar jag Jim så himla mycket efter några år. Han utvecklas till en person som jag väldigt länge knappt klarar av. I en av de andra versionerna är han istället en av de karaktärerna jag dras till mest. Sen finns det karaktärsdrag som självklart finns hos personerna i alla versionerna.

Och lite är väl det poängen, tänker jag, att våra val påverkar våra liv och framtider otroligt mycket, men det finns också saker med oss som förblir så som det alltid varit.

Ibland är det lite (läs: sjukt jävla mycket) svårt att hänga med vad som har hänt i vilken version. Vi snackar ändå tre berättelser med i stor utsträckning samma namn, platser och drömmar – åtminstone inledningsvis. Det är mitt största problem, och det tar bort en del av läsupplevelsen när man får bläddra bakåt, svärandes, för att fatta vilken jädra Eva det är man följer i detta kapitlet. Ja, de alla är döpta till Version ett, Version två och Version tre – men att komma ihåg vad som har hänt var? Nä. Det var icke så lätt alla gånger.

Utöver det? Kärleksfullt, tragiskt, ledsamt, fint och så som livet mest är. Och så får den en att tänka efter – hur stor påverkan har egentligen våra val?

Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Sagan om Talon #1: Drakarna – Julie Kagawa

9789150917956
Jag har inte skrivit så mycket om Julie Kagawas böcker ännu. Jag skrev ett inlägg om första delen i hennes serie Edens blod: De odödligas regler här, men sen har det inte blivit så mycket mer skrivet. När jag väl upptäckte Kagawa i slutet av förra året så slukade jag snabbt allt hon hade skrivit som hade översatts till svenska (jag är töntig på det sättet, men jag föredrar faktiskt att läsa på svenska). Häromdagen läste jag ut den tionden boken av henne, suckade, la ner boken och utbrast inför sambon att Julie Kagawa, hon är nog min nya favoritförfattare, efter J.K. Rowling då förstås. Och det säger inte lite, kan jag lova er.

Sagan om Talon inleds med Drakarna, och handlar om, SURPRIIIISE, drakar. Långt tillbaka i tiden lyckades nästan Sankt Göran utrota alla drakar. De få som överlevde har lärt sig att anta mänsklig form för att smälta in i samhället. I takt med att deras antal har ökat skapades också Talon, en organisation som samlar de alla tillsammans. Tvillingarna Ember och Dante Hill är två unga drakar som hittills växt upp på en av organisationens hemliga anläggningar, men som nu är redo att ge sig ut i den stora världen – åtminstone på prov. De hamnar i strandstaden Crescent Beach, där de ska visa att de lyckas passa in bland människorna innan de efter sommaren tilldelas sina positioner inom Talon. Ember vill leva tonårslivet om bara för ett ögonblick, men det ska inte visa sig vara så enkelt som hon trodde att det skulle vara.

Jag älskar tanken på att det kan gå runt drakar i mänsklig skepnad i vårt samhälle, ja, jag skulle nästan vilja påstå att jag hoppas att det är så. Det finns ju en del ‘draklitteratur’ men jag har inte hoppat på det tåget förrän nu, så jag har inte så mycket att jämföra med ur det perspektivet om jag ska vara helt ärlig. Å andra sidan har Drakarna en hel del annat gemensamt med annan ungdomslitteratur med dragning åt fantasyhållet. Triangeldramat först och främst. Jag har en väldigt tydlig ställning när det kommer till denna fråga i detta fall, och tänker därför inte ge mig in en långrandig diskussion som ingen kommer att vilja läsa MEN Team Garret. Just sayin.

Precis som när det kommer till allt annat som Kagawa har vidrört så är det något i hennes berättande som gör att jag fastnar. Jag skulle inte vilja påstå att jag föll lika handlöst som med Iron Fey-serien (nej, jag har inte skrivit något om den ännu för jag är fortfarande i chock så här ett par månader efter), men jag gillar det jag läser väldigt mycket. Jag vill veta mer om Talon. Om Sankt Göran. Jag vill veta ALLT om Garret och jag vill ha detta som tv-serie. I would watch that shit errday.

Nu är det så att jag har läst både andra och tredje delen redan så jag vågar inte berätta för mycket med risk för att spoila hela fadderuttan, men slutsatsen är enkel: I like this. Would read again.

Del #1 i Sagan om Talon
Förlag: Harper Collins
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

The Lunar Chronicles #1: Cinder – Marissa Meyer

meyer_cinder_omslag_poc_0
Världen är fylld med både människor och androider. Pesten sprider skräck bland befolkningen och ingen är trygg. Detta sker medan månfolket övervakar dem från rymden, redo att slå till när möjligheten dyker upp.

Cinder är en cyborg och mekaniker med ett mystiskt förflutet. Hennes styvmamma klandrar henne för styvfaderns död och styvsysterns sjukdom. Plötsligt dyker den dyrkade prinsen, Kai, upp i hennes liv och drar omedvetet in Cinder i en intergalaktisk kamp, där allt inte är vad det först verkar vara.

Cinder av Marissa Meyer är en modern version av sagan om Askungen. (Cinder – Cinderella, fiffigt!) Allt blir bättre med androider, right? Ärligt talat så tycker jag att det blir fantastiskt bra, mest för att berättelsen mer flörtar med Askungestoryn istället för att rakt av kopiera den.

Hur jädrans fint är inte detta omslag då???? Inte för att jag egentligen tycker att det passar ihop med den bilden jag har av Cinder (to be honest, does it ever?) men för att det är så gulligt.

När det kommer till karaktärerna så gillar jag Cinder, men min favorit är Kai. Jag är nog lite kär i honom, vem vill inte ha en stilig, snygg prins liksom? Deras relation är rolig att följa och jag uppskattar deras konversationer, men jag skulle vilja ha mer och djupare för det blir lite för ytligt ibland. Jag vill att det ska byggas en relation, något ska skapas och ge mig möjlighet att känna.

Mest av allt gillar jag dock alla de frågorna som jag funderar över – sjukdomsfrågan, experimenten, månfolket, Cinders bakgrund. Meyer lyckas bygga upp en värld och en storyline som får mig att vilja fortsätta läsa och få veta mer. Vilket såklart fick mig att köpa del två direkt när jag var klar med denna. Så den är näst på tur tror jag.

Del #1 i The Lunar Chronicles
Förlag: Modernista
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Q1: Tankar om första kvartalet 2017

Nu har första tre månaderna av 2017 gått. Visst att det är en klyscha att påstå att det går så himla fort – men det gör det ju verkligen?! Januari och februari var bra läsmånader för mig, jag hann med en hel del utöver jobb och allt vad det var. I mars har det sett sämre ut, har sovit så himla dåligt och haft en hel del ångest så har mest suttit rakt upp och ner de stunder jag tidigare la på läsningen.

Men men. Bättre än förra året och 6 böcker före planen för att nå årets mål så man kanske inte ska klaga.

Antal böcker: 22 (jämför med förra året: 17)

´mål 2017 q1

 

q1 2017Året 2016
Q4 2016
Q3 2016
Q2 2016
Q1 2016
Året 2015

 

 

Harry Potter och det fördömda barnet – J.K. Rowling, John Tiffany, Jack Thorne

Screenshot_20170317-171622.png
Nitton år senare.

Det har aldrig varit enkelt att vara Harry Potter. För Albus Potter visar det sig snart att det är långt ifrån enkelt att vara Harry Potters son.

Det förflutna slingrar sig samman med nutiden och visar den jobbiga sanningen för både far och son: Mörker kan komma från platser man inte väntat sig.

Snart är det nitton år sedan jag läste Harry Potter och de vises sten. Inte riktigt än, men snart. Jag har en hel hög med minnen som är relaterat till just dessa berättelser. Första gången jag hörde talas om den första boken är ett minne som sitter fastetsat. En kille i klassen tipsade om den på en lektion, jag var med andra ord fast innan jag ens läst ett ord. Jag drog ut på att läsa sista boken för att jag var rädd för vad som skulle hända med mig när jag avslutade serien. Nästan ett år höll jag ut. Min utgåva av De vises sten har en skada på grund av att jag läste den när jag skulle träffa en barnpsykolog – jag fick ett utbrott, kastade den på henne (väldigt lång historia kort berättad). Vissa av böckerna har skador då min nu avlidna kanin Indie bet på dem som liten unge. Uhhh. Jag har dödsätarmärket intatuerat på underarmen…

Ja, ni fattar. This shit is important to me. Därför var jag lite smånojig inför en uppföljare som denna. Det är så lätt att allt går åt helvete så himla snabbt. Det tycker jag inte att det gjorde, måste jag erkänna. Jag tänker inte heller påstå att jag älskade det jag läste, men det förstörde inte heller en i övrigt fantastisk uppbyggd värld och fina karaktärer.

Mitt främsta problem är egentligen inte med denna berättelsen i sig, utan med epilogen i Dödsrelikerna, och då alla relationer och barn och skitkonstiga namn och även en del scener kommer ur just den så blir jag lite cringy ibland. SERIÖST; vem döper ens unge till något sådant som dessa människor döpt sina barn till. Här barn, världens högsta ribba att lyckas nå upp till. Plus, sjukt många och överdrivna namn. Uhh, do not get me started.

Så ja, på så sätt var jag lite irriterad, men i övrigt funkar det. Kanske för att det är ett annat format, och jag måste säga att jag tyckte att det var kul att läsa ett manus. Det är inget jag gör ofta. Och snabbt går det också, tror att det krävdes två sittningar sen var boken slut.

Så ja, det var värt att läsa Harry Potter och det fördömda barnet i slutändan ändå. Och ännu ett minne till högen.

Här har jag skrivit lite om övriga Harry Potter-böckerna.
Förlag: Rabén & Sjögren 
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

De utvalda #1: Tankeläsaren – Kristin Cashore

de_utvalda_tankelasaren-cashore_kristin-19023676-frnt
Särlingars utseende sticker ut på grund av de olikfärgade ögonen, men den egentliga skillnaden mot andra människor är att de har gåvor utöver det vanliga. Vissa har en otrolig styrka, andra har matlagningens gåva.

När Katsa var åtta år visade sig hennes gåva – dödandets – genom att hon dödade en fullvuxen man. Nu har det gått tio år och hon används som vapen av sin morbror Randa, kung över ett av de sju rikena. Hon tvingas skada och döda människor som på olika sätt gjort kungen arg – och hon hatar varenda sekund. Tillsammans med några vänner har hon därför i hemlighet byggt upp Rådet, som hjälper vanliga medborgare när de blir utsatta för olika svårigheter – attacker, våld och hot.

En dag möter Katsa särlingen Po, och helt plötsligt har hon en värdig motståndare i träningssammanhang men också en vän. Po visar henne hur det kan vara att vara särling – med hennes gåva men utan Randas makt över henne.

Tankeläsaren av Kristin Cashore är en sådan bok som åkte med ner i nätkundkorgen utan någon riktig anledning. Jag minns inte om jag ens läste om storyn innan. När jag till slut plockade boken ur bokhyllan var det främst för att jag inte riktigt visste vad jag hade lust att läsa. Så med andra ord: inga speciellt höga förväntningar, kanske därför var överraskningen desto större. Jag gillade verkligen den här.

Först och främst: Jag ÄLSKAR Po. Han är intressant men långt ifrån förutsägbar, och han bidrar till att hålla storyn levande och föränderlig. Katsa är en bra person att följa enligt mig, främst på grund av hennes karaktärsutveckling, men även: HON ÄR SÅ COOL! Slåss mot patriarkatet gång på gång. Like a queen. Det är massor jag uppskattar utöver karaktärerna: Storyn som inte är tråkigt linjär utan istället föränderlig tack vare att det händer en miljon grejer, gåvorna som är så otroligt fascinerande, vänskaperna. Det är mycket som tar tag i mig och får mig att längta tillbaka till världen och berättelsen ständigt när jag inte redan sitter med näsan mellan bladen.

Jag läste ett par recensioner av denna där (främst) amerikaner menade på att Tankeläsaren är ”anti-äktenskap” och förespråkare av sexuell aktivitet för unga. Detta gör att flertalet läsare valt att inte läsa klart boken eller inte ens börja läsa den. Om detta vill jag bara säga: HAHAHAHA. Katsa vill inte gifta sig någon gång. Hon kritiserar ett par gånger äktenskapet och är rädd för att bli fången, att förväntas bete sig på sätt som inte passar henne, detta i ett patriarkalt samhälle. Samt, några oskyldiga sexskämt dras och SPOILER några karaktärer ligger med varandra (detta beskrivs dock inte). Jag tycker att detta är positivt på alla sätt och vis. Äntligen. Woho!

Nyligen hade jag en diskussion med (läs: rant för) min sambo angående att jag har en känsla av att (ofta amerikanska) ungdomsböcker undviker att diskutera sex och lust samtidigt som de gärna ger mycket plats åt kärlek mellan unga vuxna. Detta sker så ofta att jag i efterhand har upplevt det som moraliserande, även om jag i diskussionen använde det kanske lite överdrivna ordet propaganda indirekt från den kristna högern (så långt kanske vi inte ska dra det, men det har säkert något att göra med vad som säljer/inte säljer). Jag säger inte att alla ungdomsböcker bör innehålla sex, men det är … intressant att nästan inga (utöver de som uttryckligen handlar om just sex) nämner den lust som väldigt många känner i samband med den kärleken som så gärna finns med i varenda bok. Speciellt när både målgruppen och de berörda karaktärerna är typ 17 år. Den mest galna och kåta tiden i livet typ. Istället ignorerar man lust och sex helt och hållet.

Jag vet inte. Kanske överdriver jag. Folk får ju såklart bojkotta böcker av vilken anledning de än vill, men jag ville ändå bidra med min åsikt. Mer sex och lust i ungdomslitteraturen!

Del #1 i serien om De utvalda.
Förlag: Månpocket
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon