Outsidern – Stephen King

9789100177164.jpg
När jag läste om (snarare hörde om, booktube is my thing) Outsidern så visste jag direkt att den – den vill jag läsa. Inte bara för att min besatthet av Stephen King har ökat på senare år, utan för att storyn verkade vara otroligt spännande och 100% up my alley.

Tränare Terry är en välkänd och mycket älskad personlighet i den lilla staden. Det ska komma att ändras markant när han på en barnmatch i baseball inför halva staden blir anhållen för ett grovt och sexuellt mord på ett barn. Fallet verkar vattentätt, flertalet av varandra oberoende vittnen har med säkerhet pekat ut Tränare T. som den skyldiga. Det visar sig snart att det finns vittnen som kan bevisa att Tränare T. samtidigt som mordet begicks befann sig i en stad några timmar bort. Men det är väl inte första gången vittnen ljuger? För en person kan väl inte vara på två ställen samtidigt?

Spännande, va!? Och det börjar väldigt starkt. Jag vägrar lägga ner boken och när jag väl måste (nåja, jag har faktiskt ett jobb) så längtar jag hem igen.

Nu för tiden vet vi ju redan att Stephen King kan skriva böcker, och Outsidern är inget undantag. Den är spännande, lite småläskig mest hela tiden och det berör såklart det övernaturliga. Det som drar betyget lite är slutet, också detta i sann Stephen King-anda, exakt som jag tyckte om Det. Även om det inte var lika illa denna gången, långt ifrån, så tycker jag att det är svagare än de första två tredjedelarna. Det är synd, för ofta sitter slutet med en när man tänker tillbaka på en bok.

Boken har kopplingar till en serie som King skrivit, den om Bill Hodges, men dessa har jag inte läst och det är absolut ingenting man behöver göra för att hänga med. Det är snarare en kärleksfull flört än en fortsättning på serien.

Trots slutet så anser jag absolut att Outsidern är läsvärd. Så pass att jag idag var och köpte Törnrosor av samma författare. Mersmaksjukan, den åkte jag på för länge sedan när det gällde King. Längtar efter att läsa den!

Andra böcker av samma författare: Det, Revolvermannen
Förlag: Albert Bonniers förlag (därifrån bilden lånats också)
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

 

Annonser

Bokmål 2019

Jag hade lite svårt att nå mina mål under 2018. Detta berodde en hel del på att det hände mycket i mitt liv, jag blev sjukskriven ett tag, jag bytte jobb, bytte lägenhet, gick på starka mediciner, jobbade massor… Men. Jag var också dålig på att jobba mot mina mål. Så jag har helt enkelt lagt ribban lite lägre i år, men också gjort lite utmaningar för att hjälpa mig hitta något att läsa de dagar jag inte kunde bestämma mig. Hrm. Spännande.

Vad har ni för mål för det kommande året?

Läs minst 52 böcker
Totalt:____

Läs minst 3 Stephen King-böcker
1.__________________________
2.__________________________
3.__________________________

Läs 2 klassiker
1.__________________________
2.__________________________

Läs 3 hyllvärmare
1.__________________________
2.__________________________
3.__________________________

Läs 3 böcker på engelska
1.__________________________
2.__________________________
3.__________________________

Läs en Brandon Sanderson-bok
1.__________________________

Avsluta en serie
1.__________________________

The seven deaths of Evelyn Hardcastle – Stuart Turton

y648.jpg
This is my kind of mystery. Seriöst, hela idéen med berättelsesättet är fantastiskt. Vilken bok jag snackar om?

The seven deaths of Evelyn Hardcastle. Den är på många sätt en klassisk mystery-bok. Någon dödas – följ en eller flera karaktärer när hen/de finner ledtrådar i jakten på mördaren. Försök som läsare lösa mysteriet först av alla. Men istället är Aiden, som man följer, en person som vaknar upp i nya kroppar varje dag, fast i en dag där Evelyn ska dö – och det är upp till Aiden att lösa mordet. Och självklart är det någon som försöker stoppa honom.

Jag älskar som sagt detta upplägget. Det är så jävla förvirrande (vem fasen var det som sa det nu igen? Kan man lita på den personen? HUUUUR??????) och det kräver en hel av mig som läsare för att jag ska hänga med. Utöver grundmysteriet – vem försöker (och lyckas) mörda Evelyn – så finns också frågor kring vad det egentligen är som sker. Vem har satt Aiden i denna situation och varför? Går det att komma ut? Dubbelt upp, kan man säga.

Turton lyckas hålla mig som läsare på spänn in i slutet. Jag har ingen aning om vad som ska hända, och trots att jag flera gånger längs läsningens gång tror mig ha funnit lösningen så har jag inte det. Not even close.

Med andra ord var detta en högst underhållande bok, och jag är glad att jag läste den. Den är originell och håller hög kvalitet rakt igenom. Man kan ju lugnt säga att jag kommer att ha ögonen öppna när det gäller Stuart Turton. Och – vilket fint omslag va? Enkelt men klassiskt.

Förlag: Raven Books
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon. 

Den unge Werthers lidande – Johann Wolfgang von Goethe

Vill man läsa om olycklig kärlek så är det Den unge Werthers lidande man ska läsa. Fast att kalla det kärlek är kanske lite … svagt. Det är snarare en besatthet det handlar om, ett beroende av bilden av en person och längtan efter att få någon som man inte kan få.

Boken handlar om den unge mannen Werther som flyttar ut till landet och träffar Lotte, som är trolovad med en elva år äldre man. Werther faller handlöst för Lotte, men känslorna är inte besvarade. Trots detta förbli de vänner och även när Lotte gift sig stå hon nära Werther. Men känslorna är för starka och driver honom till att må otroligt dålig – något måste göras.

Språket är poetiskt och på många sätt något av det starkaste jag läst. Som läsare kan man nästan ta på känslorna genom de ord von Goethe skriver. Det är smärtsamt, och hade språket inte varit så vackert så hade det varit samma passiva ”tyck synd om mig”-gnäll som hos Bella i Twilight.

giphy.gif

YES, I SAID IT.

Men. Den är stark, den är verkligen det. Vackert språk, vackra meningar, vackra ord. Hur mycket mer kan vara vackert? Och jag rekommenderar verkligen ljudboksversionen på Storytel. Fantastisk.

LITE SPOILER-ALERT, men man måste väl få snacka om slutet på en klassisk, välkänd bok från 1700-talet? Något av det mest intressanta med boken måste ändå vara effekterna den fick. Eller sägs ha fått. Werther-effekten – det vill säga att någons självmord får andra att ta livet av sig. För just det sas redan under den aktuella epoken att Den unge Werthers lidande skapade en självmordsvåg i Europa där hjärtekrossade män klädde sig som Werther för att sedan ta livet av sig i ren klassisk, romantisk anda. Detta går inte att bevisa (en liten artikel att läsa om ämnet från SvD finns här) men är ändå ett intressant ämne.

Jag skulle vilja avsluta med en mening från Goodreads-användaren Hans recension, som beskriver exakt vad känner: I would only cautiously recommend this book. Realists could handle it, but dreamers beware.”

Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Sovande jättar – Sylvain Neuvel

sovande jättar.jpg
Det är något speciellt med Sovande jättar. Jag kan inte peka ut en eller två enskilda anledningar, men helheten som skapats blir unikt och helt jävla underbart. Först och främst så är det fantastiskt hur brett denna sci-fi bok har nått – ALLA runt mig pratar om den. The hype is real, vilket snabbt gjorde mig lite nojig. Om det är något som snabbt kan förstöra en bok eller en film så är det för höga förväntningar.

”Deadwood, South Dakota. Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken under henne plötsligt försvinner i ett slukhål. Hon vaknar upp på botten av en djup grop. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en liten flicka i en gigantisk hand av metall.

Sjutton år senare är mysteriet med det bisarra metallföremålet ännu inte löst. Forskarnas teorier och militärens undersökningar har inte kunnat förklara det märkliga. Fallet läggs på is. Men vissa slutar aldrig söka efter svar. Som Rose.

Hon är nu en välutbildad fysiker och leder ett topphemligt team som försöker lösa gåtan med handen. Men samtidigt som hennes forskningsteam succesivt närmar sig sanningen hopar sig gåtorna: Vem placerade handen i marken? Finns det fler delar? Och vad ska den användas till?” – Beskrivning från Brombergs

Jag har sett en del beskriva detta som en thriller/mystery-bok men jag blir nästan förbannad. Ja, det är del mysterier i den men det är en klassisk jädra sci-fi-berättelse. Är det inte för att det säljer lika mycket på den svenska marknaden? Eller är det okunskap? Eller har jag fel? (Nej)

tenor.gif

Nåja, tillbaka till boken. Den är skriven i jorunal-format. Vi får läsa bland annat intervjuer med militärer och forskare som på olika sätt är inblandade i soppan kring metallhandsgåtan. Och helsike, vad spännande det är. VAD ÄR DET EGENTLIGEN DE HITTAT? Jag sitter på spänn hela boken igenom och det första man vill göra när man slagit ihop sista sidorna är att ta upp den andra delen i serien. Ett journal-format är alltid en utmaning – det kan bli genialt men också ren jävla skit. Det handlar om att balansera hur mycket information som ges och att få in det på ett bra sätt utan att man som läsare uppfattar att information skrivs bara för att läsaren behöver få informationen. Självklart är det därför – men det krävs av författaren att detta görs på ett naturligt sätt. Och det lyckas verkligen Neuvel med. Formatet känns perfekt för Sovande jättar. 

Man vill som läsare ständigt veta mer. MER. MERRR! Vad – vem – hur – VARFÖR? Varenda svar man får är som en smäll i huvudet. Överraskningarna är många och storyn är amazing.

Honestly. Ba läs den.

Ett sista tips är: Läs den på engelska! Jag läste Sovande jättar på svenska och avslutade igår del två, Waking gods, på engelska. Så mycket bättre!

Del #1 i serien Themisfilerna
Förlag: Brombergs
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Never let me go – Kazuo Ishiguro

never let me go.jpg
Hur många böcker av en författare måste man läsa för att kunna kalla hen för en av sina favoriter? Jag är uppe i den blyga siffran två och börjar känna något som kan beskrivas som en förälskelse. Kanske inte ännu en djup och lojal kärlek – men ändå en känsla av värme och en längtan efter mer.

Never let me go beskrivs på Bokus såhär: ”Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.”

Det är absolut inte en osann beskrivning, men ändå ger den en känsla som inte riktigt passar ihop med det jag kände när jag läste. Ja, det handlar om Kathy om hennes vänner. Ja, det handlar om den konstiga skolan. Men det handlar desto mer om genetik och moral. Det är den sanna berättelsen.

Återigen, precis som i Ishiguros Återstoden av dagen, är berättelsen upplagd som ett pussel av minnen, nutid, dåtid och känslor. Sakta byggs en bild upp av något – som läsare är det svårt att sätta fingret på vad det är som ska hända, eller om det är något som redan hänt. Vad är det som läsare man ska veta eller få veta? Hela tiden satt jag med en aning och en känsla i magen av att jag egentligen visste exakt vad det handlade om, och det gjorde jag till viss del också. Ändå så kom jag att bli förvånad flertalet gånger.

Takten är lugn utan att vara uttråkande. Tvärtom så bidrar den till den känsla som jag redan förväxlar så tydligt med Ishiguro. Ämnet är obehagligt i ren sci-fi anda, men ändå så pass nära vår verklighet här och nu att det känns mer på riktigt än som en påhittad berättelse. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga. Ett måste, absolut obligatorisk läsning.

Här har jag skrivit om Kazuos Ishiguros andra verk: Återstoden av dagen

Förlag: Wahlström och Widstrand
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Mini read-a-thon

Om jag sket i allt och la mig i soffan för att läsa hela dagen idag? Jupp. Än så länge har jag hunnit med två böcker och ja.. de är ganska olika.

Först och främst så blev jag klar med den andra och avslutande delen i Veronica Roths serie Dödens märken i och med Ödets timme. Det är något väldigt tillfredställande med att avsluta en serie, om än lite sorgligt ibland.

Den andra boken jag checkade av var en födelsedagspresent som min man köpte till mig. En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell är exakt vad det låter som. En dagbok skriven av en bokhandlare. Enkelt och bra.

Planen är att påbörja Skuggornas drottning av Sarah J Maas (som jag tvingade min man att köpa åt mig på vägen hem från jobbet) ikväll! Peppen!

Angående min reading slump – den måste väl vara över nu? DEN MÅSTE VÄL VARA ÖVER NU??? Herregud, den har varat länge.

IMG_0431 (1).JPG