Artemis – Andy Weir

WEIR_ARTEMIS.jpg
Jag gillade verkligen Ensam på Mars (som jag skrev om här.) Filmen var också underhållande, om än annorlunda på flera sätt. Efter att ha hört på flera håll att Weirs senaste bok Artemis inte levde upp till Mars-hypen så var jag lite nojig över att jag skulle bli besviken.

Men det skulle jag nog inte påstå att jag blev.

Vi är kvar i rymden, men istället har vi kommit att hamna i månens första stad dit folk flyttar, lever, turistar och ja – allt som man gör på jorden. Nästan, åtminstone. Som läsare får vi följa Jazz, en langare som snart ska komma att ramla in på en mycket mer kriminell bana. Och ja, shit goes down real quick.

Jag lyssnade på denna som ljudbok och ska jag vara ärlig så kom det att bli lite svårt att hänga med i allt det tekniska, det där superrymdiga som Weir verkar älskar att skriva om. Det känns ändå som att det var värt det då ljudboken var så himla bra, bortfallet av allt det där som jag inte riktigt förstod till hundra procent var absolut värt det.

Så, vad gillade jag då? Jazz, först och främst. Däremot så är Weirs sätt att skriva henne lite…bristfälligt ibland. Kanske är han värdelös på att skriva karaktärer eller så är det det klassiska att män suger på att skriva ur kvinnors perspektiv. Vad det än beror på så är det tröttsamt. Jazz hade varit mycket coolare och lättare att relatera till om hon hade känts mer verklig och inte så ”typisk” i vissa fall. Nå, det är svårt att beskriva och förstå om man själv inte läst boken då det mer än en känsla överlag än några få konkreta exempel.

Storyn! Den gillade jag. jag visste inte vad det hela skulle handla om mer än en månstad så jag blev flera gånger förvånad över var berättelsen tog mig och vilka håll man ständigt drogs mot. Detta tillsammans med den tekniska ”informationen” Weir ständigt väver in i storyn ger en berättarstil som jag upptäcker att jag återigen uppskattar och dras in i. Något jag gärna hade kunnat vara utan var brevväxlingen (men ja, jag fattar grejen. I aint stupid).

Artemis saknar dock den där humorn och känslan som tog Ensam på Mars upp till den pidestal som jag satte den på. Tyvärr. Men ja, absolut värd att läsa om man gillar rymden och sådant nördigt. Och vem har inte någon gång drömt om att åka till månen?

Förlag: Bookmark förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Annonser

Dagbok från ditt försvinnande – Malin Lagerlöf

9789146231110.jpg
Det finns ett par speciella boktillfällen som är fastetsade i mitt minne.

Ett är första gången jag hörde talas om Harry Potter och de vises sten. Ett annat är när jag mitt i tonårens hormonstinna tid satt i villatrappan och vägrade lägga ner Pojken som kallades Det. Jag är hundra procent säker på att jag på samma sätt kommer att minnas när jag storgråtandes läste de första femtio sidorna av Dagbok från ditt försvinnande medans jag låg i ett varmt bad. Efteråt ringde jag – fortfarande gråtandes – min man som var på jobbet. Mellan hulkningarna fick jag fram mitt budskap. Du skulle bara våga gå och dö ifrån mig.

Daniel Lind Lagerlöf försvann 2011 när han rekade inspelningsplatser på västkusten. Kvar lämnade han sin fru Malin, med tre barn varav den minsta bara var tre månader gammal. I Dagbok från ditt försvinnande får vi läsa Malins dagbok från då Daniel försvann. Genom den värsta smärtan, mörkaste dagarna och de stunder det kändes nära omöjligt att orka.

Detta är en bok där det är viktigt att det man läser har skett på riktigt. Det är ingen historia, det finns ingen betydelse av en bra story. Man vet redan från början vad det handlar om: Död och sorg för en av de som blir lämnade kvar. Det är sanningshalten som får mitt hjärta att brista. Sorgen och smärtan är på riktigt och det slår mig som en käftsmäll. Den råa ärligheten Malin lyckas förmedla är något som tar tag i mig och håller fast. Hon lämnar ut hela sig själv, även de där sidorna som inte är det man vill skriva högst upp på CV:t. Veckorna efter jag har läst ut boken kommer jag på mig själv sittandes med boken i mina tankar. Det är något med Malins sätt att förmedla den råa, skitjobbiga situationen på ett sätt som vägrar lämna mig.

Min man frågade mig varför jag läser böcker som denna när jag vet att jag kommer må så dåligt. Helt ärligt så vet jag inte riktigt, men i detta fall är jag tacksam att jag gjorde det.

Förlag: Wahlström & Widstrand
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

 

 

 

Tittar in

Det kändes som att jag föll längre och längre ner och mitt i allt det slutade jag läsa. Jag menar, jag orkade knappt ta mig upp på morgonen – hur skulle jag orka lägga energi på berättelser, karaktärer och böcker? Hur skulle jag orka följa en röd tråd? Hur skulle jag orka ta på mig en så stor commitment som en bok innebär när exakt allt man gör känns som en vandring i bergen?

Nu är jag i alla fall på väg tillbaka och jag har börjat läsa igen. Äntligen. Lyssnar på en del ljudböcker gör jag också, i en helt annan utsträckning än tidigare. Det är ju kul, antar jag.

Och alldeles snart är jag tillbaka här. Längtar efter att lägga massa tid på bloggen. Testa nya grejer. Ouuf. Wie.

Ps. Heja mina antidepressiva, de har hjält mig att orka hjälpa mig själv! Ds.

Caraval – Stephanie Garber

Omslagsbild-Stephanie-Garber.jpg
Ni vet när en bok hypas till tusen och man bara måste läsa den? Någonstans där längs hypens väg böjade en del booktubers kritisera den också och jag började inse att kanske kommer jag inte att älska denna så som jag inledningsvis trodde? Sen drog någon en koppling till Ready pleyer one av Ernest Cline och här är jag idag.

Scarlett är fast på den ö hon och hennes lillasyster Donatella vuxit upp på. Hennes enda väg bort från ön och hennes fars våld är genom det stundande giftemålet med en greve hon ännu inte träffat. Hela sitt liv har hon drömt sig bort till Caraval – ett årligt uppträdande där åskådare deltar i ett magiskt spel där de med hjälp av ledtrådar måste finna något som spelens ledare Legend har gömt.

Plötsligt får Scarlett en inbjudan och snart är hon på väg tillsammans med sin syster och en främmande sjöman. När de kommer fram försvinner Donatella och Scarlett tvingas ge sig in i spelet trots att hon har svårt att avgöra vad som är på riktigt eller på låtsas.

Jag förstår tankegångarna när det gäller jämförelsen med Ready player one – det är ett spel med utmaningar och spels…. och den likheten är om man stretchar det. Och utöver detta är det två helt olika böcker – inte för att det behöver vara dåligt i sig, men när någon jämför med en av mina favoritböcker någonsin så är det lätt att göra mig besviken.

Och lite besviken blir jag, inte för att det är en dålig bok – för det är det inte egentligen, utan för att varken berättelsen eller karaktärerna får mig att känna speciellt mycket. Stundvis blir det actionspäckat och ganska spännande men det faller snart igen då jag inte bryr mig alls om någon av karaktärerna. Det kvittar mig om Scarlett lyckas eller misslyckas, vilket är lite synd för jag tror att om Garber hade lagt lite mer tid på karaktärsbyggandet så hade hon lyckats dra in mig också.

Sen var det vissa grejer som jag inte tyckte made really sense heller, om än lite detaljer här och där. Jag vill inte spoila, och kanske var det jag som inte uppfattade allt, men jag köpte inte hela världsuppbygget och hur det funkade. Utöver detta så var det ganska underhållande stundvis – jag hade velat ha fler gåtor och pussel dock, det kändes som att de fick alldeles för lite fokus! Pussel gör mig svag!

Däremot: Så himla nice med fokus på syskonpepp i ren Frozen-anda. Två syrror som har tagit hand om varandra ger ett stort plus!

Förlag: B Wahlströms
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Det – Stephen King

9789100176136.jpg
Årets första inlägg blir om årets första utlästa bok. Jag har varit sugen på Stephen Kings Det i flera år nu men som för många andra har tjockleken skrämt bort mig. Denna upplaga ligger på 1340 sidor… När hysterin återigen översvämmade vår värld förra året i och med den nyinspelade filmen så hamnade jag på bio två (!) gånger och jag var såklart tvungen att köpa boken. Och här sitter jag nu och vet inte riktigt hur jag känner.

Missförstå mig inte, ända in i slutet hade jag inget att klaga på, inget som gjorde annat än att ge mig en läsupplevelse i toppen – kunde detta komma att bli topp fem bästa böcker någonsin? Sen kom scenen som lyckades förstöra en stor del av berättelsen. Hur kan ens fem sidor påverka resterande 1300 så pass mycket? Varning för spoiler nu, men en ganska beskrivande scen med barn som har sex med varandra, och som om det inte är nog så hade scenen inte ens någon mening. 1. Varför skriva en sådan scen? 2. Varför skriva en sådan scen om den inte ens har en mening? (Speciellt när allting annat i boken har ett tydligt syfte) 3. Varför skriva flickans (ett barns!) tankar som om det var en vuxen som tänkte dem? Jag hade nog rekommenderat Det till i stort sett alla om det inte vore för just denna scen, så pass mycket störde den läsupplevelsen. Nu har jag fått det sagt så nu låtsas vi som att den scenen inte finns.

I övrigt var det en fantastisk bok på alla sätt och vis. Jag skippar att berätta något om handlingen, det känns som att inte en enda kotte har kunnat undgå denna berättelse. Ondska, i alla dess former, i ett fantastiskt utförande. Inte en enda gång tänkte jag att den var för lång, att någonting var onödigt (som sagt, vi låtsas att scenen ovan inte finns) eller inte bidrog till berättelsens framfart. Istället känns det nästan tvärtom. Allt har ett syfte. Och jag gillar det, mycket. Alla de detaljerade bakgrundbersättelserna ger både situationer och karaktärer en otrolig tyngd och till slut känns det som att jag vet lika mycket som alla andra, alla de karaktärer som lever i berättelsen. På något sätt ger de många tillbakablickarna en känsla av full förståelse. Fantastiskt skrivande.

Utförandet är något utöver det vanliga, King hoppar i tid (både mellan barnens nutid och de vuxnas nutid och minnen, Derrys tidigare händelser…), mellan perspektiv och personer, mellan… Ja. Ändå känns det inte förvirrande, inte ens för mig, som är ganska lättbortdribblad när det kommer till hopp i berättelser. Istället känns det som en resa, där man redan vet delar av slutet, men ändå vill veta exakt allt.

Om det är läskigt? Ja, det skulle jag vilja säga. Inte för att det är läskiga scener per se, snarare för att King tar sig in under ens hud. Det är läskigt för att det handlar om rädslor, om barndomen och om allt det där som fortfarande skrämmer mig trots att jag låtsas som att det inte gör det.

Det finns mer att säga: Om karaktärerna, om Maine, om slutet, om alla de fantastiska bakgrundsberättelserna, om ondska. Men ja. Vi stannar här för denna gång och återkommer när tankarna lyckats sätta sig lite.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Mitt läsår: 2017

Well, we made it. Snart är 2017 över för alltid. Personligen så har det varit en hell of a roller coaster. Jag gifte mig och fick därmed mitt nya efternamn, en fantastisk semester med resor både inom Sverige och ner till Grekland, vi började förbereda inför vår nya stora lägenhet som vi flyttar in i alldeles snart. Massor med bra filmer på bio, sjukt många bra böcker, ett par ölkvällar med nära vänner.

Det var däremot också ett klassiskt skitår, jag har mått otroligt dåligt psykiskt vilket gjorde att jag varit utmattad väldigt mycket. Upp och ner, med andra ord. Detta har också speglat sig i min läsning, ibland har jag inte gjort annat än att läsa och ibland har jag inte orkat ta upp en bok på flera veckor. Så kan det vara.

Meeeen. Jag nådde mitt läsmål! 66 böcker blev lästa och målet var 65 så det var nära men det gick till slut!

2017.png

 

Jag tycker ändå att jag har lyckats hålla en ganska bra bredd och jag kom att gilla nära in på allt jag läste. Här kommer lite fakta, som mest är rolig för mig själv (och delar av det har jag stulit av Goodreads rakt av:

  • Det blev fler klassiker än jag brukar få läst, ganska mycket ya-fantasy och väldigt mycket Julie Kagawa – som kom att bli den författare jag läste flest böcker av i år. 8 stycken, och för er som undrar så togs andra platsen av Cassandra Clare (4 st).
  • Jag både påbörjade och avslutade några serier:
    Grisha-trilogin av Leigh Bardugo. Nu är jag pepp på hennes andra serie!
    Iron Fey-serien av Julie Kagawa. Typ ingen pratar om denna!?
    De utvalda-serien av Kristin Cashore. Helt galet underskattad!
  • 24 937 sidor lästa.
  • Kortaste boken var George Orwells Djurens gård med ynka 94 sidor – ett bevis på att en bok inte behöver vara tjock för att vara genialisk och fantastisk.
  • Tjockaste boken kom att bli Neil Gaimans American Gods – 635 sidor. Under slutet av året inledde jag Stephen Kings DET som slår de 635 sidorna genom att nära in på dubbla dem, men då jag inte hann avsluta den blir den tegelstenen inte räknad här.

2017 böcker.png

 

Tidigare årssammanfattningar
2016
2015