Caraval – Stephanie Garber

Omslagsbild-Stephanie-Garber.jpg
Ni vet när en bok hypas till tusen och man bara måste läsa den? Någonstans där längs hypens väg böjade en del booktubers kritisera den också och jag började inse att kanske kommer jag inte att älska denna så som jag inledningsvis trodde? Sen drog någon en koppling till Ready pleyer one av Ernest Cline och här är jag idag.

Scarlett är fast på den ö hon och hennes lillasyster Donatella vuxit upp på. Hennes enda väg bort från ön och hennes fars våld är genom det stundande giftemålet med en greve hon ännu inte träffat. Hela sitt liv har hon drömt sig bort till Caraval – ett årligt uppträdande där åskådare deltar i ett magiskt spel där de med hjälp av ledtrådar måste finna något som spelens ledare Legend har gömt.

Plötsligt får Scarlett en inbjudan och snart är hon på väg tillsammans med sin syster och en främmande sjöman. När de kommer fram försvinner Donatella och Scarlett tvingas ge sig in i spelet trots att hon har svårt att avgöra vad som är på riktigt eller på låtsas.

Jag förstår tankegångarna när det gäller jämförelsen med Ready player one – det är ett spel med utmaningar och spels…. och den likheten är om man stretchar det. Och utöver detta är det två helt olika böcker – inte för att det behöver vara dåligt i sig, men när någon jämför med en av mina favoritböcker någonsin så är det lätt att göra mig besviken.

Och lite besviken blir jag, inte för att det är en dålig bok – för det är det inte egentligen, utan för att varken berättelsen eller karaktärerna får mig att känna speciellt mycket. Stundvis blir det actionspäckat och ganska spännande men det faller snart igen då jag inte bryr mig alls om någon av karaktärerna. Det kvittar mig om Scarlett lyckas eller misslyckas, vilket är lite synd för jag tror att om Garber hade lagt lite mer tid på karaktärsbyggandet så hade hon lyckats dra in mig också.

Sen var det vissa grejer som jag inte tyckte made really sense heller, om än lite detaljer här och där. Jag vill inte spoila, och kanske var det jag som inte uppfattade allt, men jag köpte inte hela världsuppbygget och hur det funkade. Utöver detta så var det ganska underhållande stundvis – jag hade velat ha fler gåtor och pussel dock, det kändes som att de fick alldeles för lite fokus! Pussel gör mig svag!

Däremot: Så himla nice med fokus på syskonpepp i ren Frozen-anda. Två syrror som har tagit hand om varandra ger ett stort plus!

Förlag: B Wahlströms
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Annonser

Det – Stephen King

9789100176136.jpg
Årets första inlägg blir om årets första utlästa bok. Jag har varit sugen på Stephen Kings Det i flera år nu men som för många andra har tjockleken skrämt bort mig. Denna upplaga ligger på 1340 sidor… När hysterin återigen översvämmade vår värld förra året i och med den nyinspelade filmen så hamnade jag på bio två (!) gånger och jag var såklart tvungen att köpa boken. Och här sitter jag nu och vet inte riktigt hur jag känner.

Missförstå mig inte, ända in i slutet hade jag inget att klaga på, inget som gjorde annat än att ge mig en läsupplevelse i toppen – kunde detta komma att bli topp fem bästa böcker någonsin? Sen kom scenen som lyckades förstöra en stor del av berättelsen. Hur kan ens fem sidor påverka resterande 1300 så pass mycket? Varning för spoiler nu, men en ganska beskrivande scen med barn som har sex med varandra, och som om det inte är nog så hade scenen inte ens någon mening. 1. Varför skriva en sådan scen? 2. Varför skriva en sådan scen om den inte ens har en mening? (Speciellt när allting annat i boken har ett tydligt syfte) 3. Varför skriva flickans (ett barns!) tankar som om det var en vuxen som tänkte dem? Jag hade nog rekommenderat Det till i stort sett alla om det inte vore för just denna scen, så pass mycket störde den läsupplevelsen. Nu har jag fått det sagt så nu låtsas vi som att den scenen inte finns.

I övrigt var det en fantastisk bok på alla sätt och vis. Jag skippar att berätta något om handlingen, det känns som att inte en enda kotte har kunnat undgå denna berättelse. Ondska, i alla dess former, i ett fantastiskt utförande. Inte en enda gång tänkte jag att den var för lång, att någonting var onödigt (som sagt, vi låtsas att scenen ovan inte finns) eller inte bidrog till berättelsens framfart. Istället känns det nästan tvärtom. Allt har ett syfte. Och jag gillar det, mycket. Alla de detaljerade bakgrundbersättelserna ger både situationer och karaktärer en otrolig tyngd och till slut känns det som att jag vet lika mycket som alla andra, alla de karaktärer som lever i berättelsen. På något sätt ger de många tillbakablickarna en känsla av full förståelse. Fantastiskt skrivande.

Utförandet är något utöver det vanliga, King hoppar i tid (både mellan barnens nutid och de vuxnas nutid och minnen, Derrys tidigare händelser…), mellan perspektiv och personer, mellan… Ja. Ändå känns det inte förvirrande, inte ens för mig, som är ganska lättbortdribblad när det kommer till hopp i berättelser. Istället känns det som en resa, där man redan vet delar av slutet, men ändå vill veta exakt allt.

Om det är läskigt? Ja, det skulle jag vilja säga. Inte för att det är läskiga scener per se, snarare för att King tar sig in under ens hud. Det är läskigt för att det handlar om rädslor, om barndomen och om allt det där som fortfarande skrämmer mig trots att jag låtsas som att det inte gör det.

Det finns mer att säga: Om karaktärerna, om Maine, om slutet, om alla de fantastiska bakgrundsberättelserna, om ondska. Men ja. Vi stannar här för denna gång och återkommer när tankarna lyckats sätta sig lite.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Mitt läsår: 2017

Well, we made it. Snart är 2017 över för alltid. Personligen så har det varit en hell of a roller coaster. Jag gifte mig och fick därmed mitt nya efternamn, en fantastisk semester med resor både inom Sverige och ner till Grekland, vi började förbereda inför vår nya stora lägenhet som vi flyttar in i alldeles snart. Massor med bra filmer på bio, sjukt många bra böcker, ett par ölkvällar med nära vänner.

Det var däremot också ett klassiskt skitår, jag har mått otroligt dåligt psykiskt vilket gjorde att jag varit utmattad väldigt mycket. Upp och ner, med andra ord. Detta har också speglat sig i min läsning, ibland har jag inte gjort annat än att läsa och ibland har jag inte orkat ta upp en bok på flera veckor. Så kan det vara.

Meeeen. Jag nådde mitt läsmål! 66 böcker blev lästa och målet var 65 så det var nära men det gick till slut!

2017.png

 

Jag tycker ändå att jag har lyckats hålla en ganska bra bredd och jag kom att gilla nära in på allt jag läste. Här kommer lite fakta, som mest är rolig för mig själv (och delar av det har jag stulit av Goodreads rakt av:

  • Det blev fler klassiker än jag brukar få läst, ganska mycket ya-fantasy och väldigt mycket Julie Kagawa – som kom att bli den författare jag läste flest böcker av i år. 8 stycken, och för er som undrar så togs andra platsen av Cassandra Clare (4 st).
  • Jag både påbörjade och avslutade några serier:
    Grisha-trilogin av Leigh Bardugo. Nu är jag pepp på hennes andra serie!
    Iron Fey-serien av Julie Kagawa. Typ ingen pratar om denna!?
    De utvalda-serien av Kristin Cashore. Helt galet underskattad!
  • 24 937 sidor lästa.
  • Kortaste boken var George Orwells Djurens gård med ynka 94 sidor – ett bevis på att en bok inte behöver vara tjock för att vara genialisk och fantastisk.
  • Tjockaste boken kom att bli Neil Gaimans American Gods – 635 sidor. Under slutet av året inledde jag Stephen Kings DET som slår de 635 sidorna genom att nära in på dubbla dem, men då jag inte hann avsluta den blir den tegelstenen inte räknad här.

2017 böcker.png

 

Tidigare årssammanfattningar
2016
2015

Let it snow! – John Green, Maureen Johnson & Lauren Myracle

9789163889417

Let it snow! får vi läsa tre fristående (men sammanlänkande) berättelser skrivna av tre olika författare.

Jubilees föräldrar kommer inte hem inför jul och hon tvingas sätta sig på ett tåg till sina föräldrar i Florida, men en snöstorm drar in och helt plötsligt är hon strandad mitt ute i ingenstans. Julen kommer inte att bli så som hon har önskat.

Tobin, Greven och JP sitter fast i ett Bond-maraton när deras polare ringer från sin arbetsplats. Meddelandet är tydligt: Cheerleaders! Och ta med Twister! Men hur ska det gå att ta sig dit i den värsta snöstormen de någonsin varit med om?

Addie är deppig sedan hon dumpade sin pojkvän och nu ångrar hon sig big time. Det är jul och hon känner sig ensam, och det blir inte bättre när hennes kompisar kommer förbi och påpekar att hon är självupptagen och egoistisk. Och hur passar en minigris in i hennes berättelse?

Detta är så himla snuttegulligt att jag nästan drunknar i det. Tonårskärlek och den där ”skitsamma att det är snöstorm, kom vi drar ut!”-attityden som lämnade min kropp någonstans kring 20-års åldern. Det är något nostalgiskt över det hela, ändå, även om snöstormarna var få i mitt tonårens Malmö (regn och blåst däremot!).

Den första berättelsen kom att bli min favorit, den andra berättelsen blev tvåa i tävlingen och den tredje berättelsen var inte mycket mer än bra. Jag ogillade Addie från första stund och brydde mig inte riktigt mycket om vad som hände henne – det enda jag gillade var slutet.

Formatet var något jag var tveksam till först, men genomförandet var så pass bra att jag övertalades till slut. Allting flätades ihop riktigt bra i slutändan. Omslaget då – vi måste prata om omslaget! Den svenska utgåvan är min favorit, och den har glitter som ger en riktig julkänsla. Bilden uppe i vänstra hörnan ger den tyvärr ingen rättvisa.

Med andra ord, en riktig mysig julberättelse.

Förlag: Bonnier Carlsen
Går att köpa här: Adlibris, AkademibokhandelnBokus, Cdon

Bästa läsupplevelserna 2017

Jag har läst så himla många bra böcker i år så att om jag skulle lista dem alla så skulle vi vara här hela natten. Men om jag skrapar på toppen så fanns det ett par stycken som var en aningen mer perfekta – alla av olika anledningar. Obs! Ingen inbördes ordning.

  • Monstrumologen – Rick Yancey – Jag förväntade mig en nice ungdomstypisk bok med lite läskigheter men fick så himla mycket mer. Monster, 1800-tal, karaktärer som inte är perfekta människor (långt ifrån). Jag uppskattade del två i serien, Wendigons förbannelse, nästan lika mycket, men bara nästan.
  • Emma – Jane Austen – En fantastisk klassiker som fick mig att bli lika blödig som jag blev alla fyra (eller fem?) gånger jag sett tv-serien baserad på samma bok.
  • Hela Iron Fey-serien: Järnkonungen, Järnprinsessan, Järndrottningen, Järnriddaren – Julie Kagawa. JAG ÄLSKAR VARENDA SIDA, VARENDA KARAKTÄR.
  • Hela Talon-serien hitills: Drakarna, Rebellerna, Soldaterna, Legion – Julie Kagawa. Igen. Jag började att läsa den pågående Talon-serien innan jag läste ovan nämnda Iron Fey, och min kärlek till Talon är mer lugn och kontrollerad. Men ja, jag reserverar och springer till Akademibokhandeln varje gång en sequel släpps. Så kanske inte så kontrollerad ändå.
  • Liseys berättelse – Stephen King – Min relation med Liseys berättelse är speciell. Det finns ingen bok som berört mig som denna. Första gången jag läste den var jag dryga 16 bast och helt plötsligt förstod jag mig själv och min ångest (fast det fattade jag inte att det var förrän förra året). Jag är helt säker på att Liseys berättelse fick mig att bli en mer empatisk människa. Jag är också helt säker på att jag och Stephen King själv är de enda som har denna som favorit skriven av Stephen King.
  • Djurens gård – George Orwell – Satir, koppling till den verkliga, politiska världen samt djur som talar? Orwell lyckas på under 100 sidor skriva en berättelse som håller och är aktuell så här 70 år senare. Geni.
  • De utvalda-serien: Tankeläsaren, Monstrets dotter, Hemligheternas rike – Kristin Cashore – Kvinnokampen i dessa alltså! YÄS. Enskilt fick de fyror i betyg men som serie och med sina slutklämmar är det en solklar femma. Också en av de serier jag läst som jag kommit att prata om, rekommendera och tänka tillbaka till mest de senaste månaderna och det är ju alltid bra.

Så ja. Bams år är Julie Kagawas år tydligen. Absolut min nya favoritförfattare (förlåt JK Rowling.) Min man gaspade högt som fasen första gången jag sa att denna förändring i hierarkin hade skett. Men så är livet.

2018, here I come. Vad ska vi läsa då?

 

Q4: Tankar om fjärde kvartalet 2017

Ännu ett kvartal har swishat förbi och nu är vi vid årets slut. Min sammanfattning för årets läsning kommer upp på nyårsafton men jag tänkte stanna upp lite och se hur det har gått för mig det senaste kvartalet. Jag har haft det lite tufft och har i perioder inte läst något allt, medan jag andra dagar knappt gjort annat.

Detta kvartalet har jag läst: 15 böcker, jämfört med 18 stycken samma kvartal förra året. Helt okej ändå, trots att det var lite färre detta året.

Nu är det dags att börja fundera över nästa års läsmål…

q4.png

Tidigare sammanfattningar
Q3 2017
Q2 2017
Q1 2017

18 böcker att läsa 2018

Det nya året närmar sig med stormsteg. Personligen gillar jag inte att planera allt för mycket när det kommer till min läsning – men jag har gjort en lista med 18 böcker som jag längtar efter att kasta mig över under 2018. På så sätt har jag också tid för att läsa massvis med annat som dyker upp på min läsradar under året.

  1. Sista riket (#1 Mistborn) – Brandon Sanderson
    En av de fantasyserier som ständigt nämns på booktube och i bloggvärlden och jag är så sugen på att ge mig in i Sandersons värld.
  2. Röta (#2 Odinsbarn) – Siri Pettersen
    Jag älskade den första delen och är absolut redo för att fortsätta. 
  3. Främlingen (#1 Outlander) – Diana Gabaldon
    Ännu en serie som finns mest överallt. Det är dags!
  4. Warcross (#1 Warcross) – Marie Lu
    Ett av det kommande årets nysläpp men en känsla av Ready player one (en favorit)
  5. Ett hav av taggar och rosor (#1 Ett hav av taggar och rosor) – Sarah J Maas
    Inledningen på en ny serie av författaren till Glastronen-serien
  6. Artemis – Andy Weir
    Författaren till The Martian har släppt en bok som utspelar sig på månen.
  7. Vindens namn (#1 Berättelsen om kungadråparen) – Patrick Rothfuss
    En fantasyserie som av många benämns som en av de bästa. Läsarna har dock väntat i mer än sex år på del sex…kommer den någonsin?
  8. Magikerna (#1 Magikerna)- Lev Grossman
    Jag fick äntligen tummen ur och köpte den – trodde jag. Det visade sig att jag hade köpt den tredje delen i serien… 100% typiskt mig. 
  9. De tre följeslagarna (#2 Det mörka tornet) – Stephen King
    En serie som sägs bli bättre för varje bok? I’m in!
  10. Equilibrium – Anna Jakobsson Lund
    Att denna inte redan är läst är absurt.
  11. Monster – Bo Eriksson
    Fakta om synen på monster genom tiderna? Hell yeah. 
  12. Kretsen (#1 Kretsen) – Maggie Stiefvater
    Hemliga sällskap och magiska krafter är verkligen min cup of tea. 
  13. Den gudomliga komedin – Dante Alighieri
    En klassiker jag varit sugen på i flera år. 
  14. Caraval (#1 Caraval) – Stephanie Garber
    Ännu ett nysläpp som det talas om en hel del i internetbokvärlden.
  15. Lolita – Vladimir Nabokov
    En klassiker med ett mindre trevligt ämne. 
  16. Att skriva: En hantverkares memoarer – Stephen King
    Man måste ju. Och man vill ju. 
  17. They both die at the end – Adam Silvera
    Det känns som att jag kommer att börja gråta redan nu. 
  18. Kampen om järntronen (#1 Sagan om is och eld) George R.R. Martin
    Well, denna förklarar väl sig själv, va?

Vi får se hur detta går! Har ni några måste-böcker inför det nya året?