Let it snow! – John Green, Maureen Johnson & Lauren Myracle

9789163889417

Let it snow! får vi läsa tre fristående (men sammanlänkande) berättelser skrivna av tre olika författare.

Jubilees föräldrar kommer inte hem inför jul och hon tvingas sätta sig på ett tåg till sina föräldrar i Florida, men en snöstorm drar in och helt plötsligt är hon strandad mitt ute i ingenstans. Julen kommer inte att bli så som hon har önskat.

Tobin, Greven och JP sitter fast i ett Bond-maraton när deras polare ringer från sin arbetsplats. Meddelandet är tydligt: Cheerleaders! Och ta med Twister! Men hur ska det gå att ta sig dit i den värsta snöstormen de någonsin varit med om?

Addie är deppig sedan hon dumpade sin pojkvän och nu ångrar hon sig big time. Det är jul och hon känner sig ensam, och det blir inte bättre när hennes kompisar kommer förbi och påpekar att hon är självupptagen och egoistisk. Och hur passar en minigris in i hennes berättelse?

Detta är så himla snuttegulligt att jag nästan drunknar i det. Tonårskärlek och den där ”skitsamma att det är snöstorm, kom vi drar ut!”-attityden som lämnade min kropp någonstans kring 20-års åldern. Det är något nostalgiskt över det hela, ändå, även om snöstormarna var få i mitt tonårens Malmö (regn och blåst däremot!).

Den första berättelsen kom att bli min favorit, den andra berättelsen blev tvåa i tävlingen och den tredje berättelsen var inte mycket mer än bra. Jag ogillade Addie från första stund och brydde mig inte riktigt mycket om vad som hände henne – det enda jag gillade var slutet.

Formatet var något jag var tveksam till först, men genomförandet var så pass bra att jag övertalades till slut. Allting flätades ihop riktigt bra i slutändan. Omslaget då – vi måste prata om omslaget! Den svenska utgåvan är min favorit, och den har glitter som ger en riktig julkänsla. Bilden uppe i vänstra hörnan ger den tyvärr ingen rättvisa.

Med andra ord, en riktig mysig julberättelse.

Förlag: Bonnier Carlsen
Går att köpa här: Adlibris, AkademibokhandelnBokus, Cdon

Annonser

Bästa läsupplevelserna 2017

Jag har läst så himla många bra böcker i år så att om jag skulle lista dem alla så skulle vi vara här hela natten. Men om jag skrapar på toppen så fanns det ett par stycken som var en aningen mer perfekta – alla av olika anledningar. Obs! Ingen inbördes ordning.

  • Monstrumologen – Rick Yancey – Jag förväntade mig en nice ungdomstypisk bok med lite läskigheter men fick så himla mycket mer. Monster, 1800-tal, karaktärer som inte är perfekta människor (långt ifrån). Jag uppskattade del två i serien, Wendigons förbannelse, nästan lika mycket, men bara nästan.
  • Emma – Jane Austen – En fantastisk klassiker som fick mig att bli lika blödig som jag blev alla fyra (eller fem?) gånger jag sett tv-serien baserad på samma bok.
  • Hela Iron Fey-serien: Järnkonungen, Järnprinsessan, Järndrottningen, Järnriddaren – Julie Kagawa. JAG ÄLSKAR VARENDA SIDA, VARENDA KARAKTÄR.
  • Hela Talon-serien hitills: Drakarna, Rebellerna, Soldaterna, Legion – Julie Kagawa. Igen. Jag började att läsa den pågående Talon-serien innan jag läste ovan nämnda Iron Fey, och min kärlek till Talon är mer lugn och kontrollerad. Men ja, jag reserverar och springer till Akademibokhandeln varje gång en sequel släpps. Så kanske inte så kontrollerad ändå.
  • Liseys berättelse – Stephen King – Min relation med Liseys berättelse är speciell. Det finns ingen bok som berört mig som denna. Första gången jag läste den var jag dryga 16 bast och helt plötsligt förstod jag mig själv och min ångest (fast det fattade jag inte att det var förrän förra året). Jag är helt säker på att Liseys berättelse fick mig att bli en mer empatisk människa. Jag är också helt säker på att jag och Stephen King själv är de enda som har denna som favorit skriven av Stephen King.
  • Djurens gård – George Orwell – Satir, koppling till den verkliga, politiska världen samt djur som talar? Orwell lyckas på under 100 sidor skriva en berättelse som håller och är aktuell så här 70 år senare. Geni.
  • De utvalda-serien: Tankeläsaren, Monstrets dotter, Hemligheternas rike – Kristin Cashore – Kvinnokampen i dessa alltså! YÄS. Enskilt fick de fyror i betyg men som serie och med sina slutklämmar är det en solklar femma. Också en av de serier jag läst som jag kommit att prata om, rekommendera och tänka tillbaka till mest de senaste månaderna och det är ju alltid bra.

Så ja. Bams år är Julie Kagawas år tydligen. Absolut min nya favoritförfattare (förlåt JK Rowling.) Min man gaspade högt som fasen första gången jag sa att denna förändring i hierarkin hade skett. Men så är livet.

2018, here I come. Vad ska vi läsa då?

 

Q4: Tankar om fjärde kvartalet 2017

Ännu ett kvartal har swishat förbi och nu är vi vid årets slut. Min sammanfattning för årets läsning kommer upp på nyårsafton men jag tänkte stanna upp lite och se hur det har gått för mig det senaste kvartalet. Jag har haft det lite tufft och har i perioder inte läst något allt, medan jag andra dagar knappt gjort annat.

Detta kvartalet har jag läst: 15 böcker, jämfört med 18 stycken samma kvartal förra året. Helt okej ändå, trots att det var lite färre detta året.

Nu är det dags att börja fundera över nästa års läsmål…

q4.png

Tidigare sammanfattningar
Q3 2017
Q2 2017
Q1 2017

18 böcker att läsa 2018

Det nya året närmar sig med stormsteg. Personligen gillar jag inte att planera allt för mycket när det kommer till min läsning – men jag har gjort en lista med 18 böcker som jag längtar efter att kasta mig över under 2018. På så sätt har jag också tid för att läsa massvis med annat som dyker upp på min läsradar under året.

  1. Sista riket (#1 Mistborn) – Brandon Sanderson
    En av de fantasyserier som ständigt nämns på booktube och i bloggvärlden och jag är så sugen på att ge mig in i Sandersons värld.
  2. Röta (#2 Odinsbarn) – Siri Pettersen
    Jag älskade den första delen och är absolut redo för att fortsätta. 
  3. Främlingen (#1 Outlander) – Diana Gabaldon
    Ännu en serie som finns mest överallt. Det är dags!
  4. Warcross (#1 Warcross) – Marie Lu
    Ett av det kommande årets nysläpp men en känsla av Ready player one (en favorit)
  5. Ett hav av taggar och rosor (#1 Ett hav av taggar och rosor) – Sarah J Maas
    Inledningen på en ny serie av författaren till Glastronen-serien
  6. Artemis – Andy Weir
    Författaren till The Martian har släppt en bok som utspelar sig på månen.
  7. Vindens namn (#1 Berättelsen om kungadråparen) – Patrick Rothfuss
    En fantasyserie som av många benämns som en av de bästa. Läsarna har dock väntat i mer än sex år på del sex…kommer den någonsin?
  8. Magikerna (#1 Magikerna)- Lev Grossman
    Jag fick äntligen tummen ur och köpte den – trodde jag. Det visade sig att jag hade köpt den tredje delen i serien… 100% typiskt mig. 
  9. De tre följeslagarna (#2 Det mörka tornet) – Stephen King
    En serie som sägs bli bättre för varje bok? I’m in!
  10. Equilibrium – Anna Jakobsson Lund
    Att denna inte redan är läst är absurt.
  11. Monster – Bo Eriksson
    Fakta om synen på monster genom tiderna? Hell yeah. 
  12. Kretsen (#1 Kretsen) – Maggie Stiefvater
    Hemliga sällskap och magiska krafter är verkligen min cup of tea. 
  13. Den gudomliga komedin – Dante Alighieri
    En klassiker jag varit sugen på i flera år. 
  14. Caraval (#1 Caraval) – Stephanie Garber
    Ännu ett nysläpp som det talas om en hel del i internetbokvärlden.
  15. Lolita – Vladimir Nabokov
    En klassiker med ett mindre trevligt ämne. 
  16. Att skriva: En hantverkares memoarer – Stephen King
    Man måste ju. Och man vill ju. 
  17. They both die at the end – Adam Silvera
    Det känns som att jag kommer att börja gråta redan nu. 
  18. Kampen om järntronen (#1 Sagan om is och eld) George R.R. Martin
    Well, denna förklarar väl sig själv, va?

Vi får se hur detta går! Har ni några måste-böcker inför det nya året?

Pojken på bron – M.R. Carey

141c7d5e-59ca-4701-afdd-b224e777d560.jpg
Recensionsexemplar

Hungerpesten har härjat i över ett decennium, mänskligheten är nästan helt utrotad och civilisationen är på väg att bli ett minne blott. De hungriga finns nästan överallt och där de inte finns hittar man istället vildar, människor som verkar ha backat flera hundra år i utvecklingen på bara några år – med ett aggressivt beteende som främsta vapen.

Ett forskningsteam samt några soldater ger sig ut på en resa som de hoppas på ska rädda hela världen – åtminstone de sista spillror som finns kvar av den. I teamet finns en femtonårig autistisk pojke, Stephen Greaves, med hög intelligens och med vad man hoppas är svaret på hela världens frågor. Finns det ett botemedel? Han upptäcker något fasansfullt, men också fantastiskt – kan det vara räddningen de alla sökt efter?

Jag älskade verkligen hur Flickan med gåvorna började, det kan mycket möjligt ha varit den starkaste inledningen jag läste under förra året. Så är inte det tyvärr inte i detta fall, men istället avslutades Pojken på bron med ett nästan lika starkt BANG och det får mig att hungra efter mer. Jag vill inte spoila, speciellt inte de sista tio sidorna (haha, det hade varit typiskt, va?) men wow, alltså, nice twist.

Carey ger sakta men säkert läsaren små bitar av förståelse om den omvärld som inte ens huvudkaraktärerna vet speciellt mycket om längre. Vi får veta mer om tiden då hungerpesten slog till, hur snabbt den slog till och hur människor reagerade. Jag är egentligen den sortens läsare som gillar att ha världen uppmålad med en nästan övertydlighet, men i detta fall gillar jag att inte veta mer än karaktärerna, att få upptäcka bit för bit. Det blir som ett pussel, där bitarna läggs i samband med att man får följa forskarteamets resa i den klaustrofobiska pansarvagnen, ut i en värld som ingen längre känner till.

Vi får följa flera olika karaktärer, vilket kom att bli ganska förvirrande stundvis. Jag kom inte speciellt nära någon karaktär utöver Greaves (och kanske forskaren Khan) just på grund av att perspektivet kom att hoppa mellan dem alla mest hela tiden. Det kändes som att jag inte riktigt gavs tiden att komma dem tillräckligt nära för att börja bry mig tillräckligt mycket, tyvärr, och jag tror att berättelsen hade kunnat vinna på att minska antalet perspektiv en aning.

Jag gillar verkligen att vi får veta mer och mer om hungerpesten och den världsordning som nu styr. Och slutet fick mig verkligen att bli hungrig efter en tredje del Uh, hur ska detta sluta?

Del #2, en fristående prequel, i serien om Hungerpesten. Del #1 Flickan med gåvorna kan man läsa om HÄR
Förlag: Ordfront förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Monstrumologen – Rick Yancey

yancey_monstrumologen_omslag_inb.jpg

Vi lever i en podcast-tid så jag vågar knappt säga att jag inte är ett stort fan av formatet. Jag föredrar ljudböcker i 99% av fallen men ingen regel utan undantag.

Historiepodden och jag har ett långt och intensivt förhållande och de flesta avsnitten har jag lyssnat på flera gånger. Nyligen så la de upp ett avsnitt om monster (som du kan lyssna på här) där Bo Eriksson, historiker och författare, tillsammans med Daniel och Robin snackar monster. ALLTSÅ. HUR KUL? Efter en stund nämns några monster  (Wendigon!) som jag kände igen från Rick Yancys serie Monstrumologen som jag nyligen läste två delar i.

tumblr_inline_mrhpe4Qpbf1qz4rgp.gif

Monstrumologen får vi läsa den föräldralösa Will Henrys dagbok när han är assistent åt en doktor som specialicerar sig på monster i New Englands 1800-tal. Will Henry har kommit att vänja sig vid att doktorn spenderar hela nätter åt att skära i konstiga monsterexemplar men han är inte förberedd på det som komma skall. En besökare har med sig en ung flickas kvarlevor tillsammans med det monster som åt henne. Monstret är en baby-antropofag, en varelse utan huvud som äter genom en stor mun mitt på bröstkorgen. Enligt doktorn finns det saker som tyder på att antropofagerna ökar i antal väldigt fort. Det är upp till Will Henry och monstrumologen att stoppa det!

Jag blev fast direkt. Berättelsen i sig är fantastisk, karaktärerna likaså. Doktorn är ett klassiskt rövhål men jag älskar att följa honom. Ibland är han direkt elak mot Will Henry och då vill jag sparka honom i huvudet men han tillför så mycket, och jag vill inte ha honom på något annat sätt än som han är.

Och: Hur fantastiskt är det inte med monster och läskigheter? För ja, det är en ganska creepy berättelse stundvis. Det var den första bok jag läst som Yancey skrivit och jag blir absolut sugen på att ge mig in på Femte vågen-serien trots att filmen var sådär (läs: skitdålig och verkar inte få en uppföljare). På tal om filmatiseringar: Hoppas på Monstrumologen som typ Netflix-serie. Amazing.

Det enda jag saknar är fler kvinnliga karaktärer. Eller ja, typ några alls?

Looking.gif
Men ändå: Mycket jädrans bra. Full poäng. Har som sagt redan läst andra delen och längtar efter den tredje.

Del #1 i serien om Monstrumologen
Förlag: Modernista
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

 

Ängel #2: Förlorad ängel – Becca Fitzpatrick

-images-article-coverimageplain-original-97813256_Forlad_nge_7126
Detta är del två i serie så det finns risker för spoilers.

Trots att jag långt ifrån gillade den första delen i Ängel-serien (som för övrigt är en skitkonstig översättning från Hush, hush), Fallen ängel så visste jag redan då att jag skulle läsa kommande delar. Främst för att jag redan hade köpt dem, om vi ska vara ärliga, man vill ju inte köpa i onödan. Men också lite för att jag hoppades att det skulle bli bättre, att jag skulle hitta anledningen till de höga betygen på Goodreads.

Jag har aldrig påstått att jag är smart och här är ett bevis på att just det är det sista jag är.

Förlorad ängel inleds kort efter Fallen ängels slut. Nora har sommarlov och tänker spendera så mycket tid som möjligt med Patch när allt går fel. Patch börjar bete sig konstigt och börjar att umgås med Noras största ovän, Marcie. En gammal barndomsvän till Nora, Scott, flyttar tillbaka till staden och Noras mamma tvingar henne att träffa honom. Helt plötsligt är livet inte lika nice som det nyss var, med andra ord.

Jag skulle kunna beskriva hela denna bok med ett ord: Gnäll. Det hade blivit en speciellt rolig recension, men den hade varit hundra procent sann. För Nora gnäller exakt. hela. jävla. tiden.

Som läsare stöter man på flertalet problematiska och tråkiga saker utöver gnället. Att varenda karaktär är en stereotyp (den snygga men farliga killen, den smarta tjejen som inte är som andra som den snygga killen dras till, den kaxiga/roliga tjocka tjejen…) Att Nora blir allt för mycket som Bella när hon inte får all uppmärksamhet av snubben hon gillar. (Ja, man får hänvisa till Twilight även fast man bara sett filmerna) Det kan väl inte bara vara jag som är över hela den här passiv brud som ska bli räddad av en farlig snubbe-grejen? Den patriarkala grejen är vad jag ogillar mest. Så mycket flosker och skitsnack som gör att jag ibland suckar högt.

I min diskussion kring den första boken tog jag upp att många scener kändes oäkta, påhittade (vilket de i och för sig är hehe) och överdrivna. Lite tråkigt, och ännu tråkigare att det fortsatte i Förlorad ängel. Jag köper det tyvärr inte. Det gör storyn mindre trovärdig.

Om vi ska avsluta med något positivt. Det är ett språk som flyter fram och det går snabbt att läsa igenom hela boken, inte ens en pendelresa och en halv kväll tog det mig. Det är väl lite det som gör att jag faktiskt både avslutar boken och fortsätter på den tredje samma dag. För helt ärligt, jag gillar grundtanken. Hela storyn med de fallna änglarna, nefilim och Noras plats i det hela. Jag är bara besviken på utförandet och det patriarkala som inte ifrågasätts ens lite.

Nej, den är inte helt värdelös, men absolut inte värd det höga betyg den har på Goodreads (idag: 4.07). Snarare 2 eller 2.5.

Del #2 i serien Ängel (engelska: Hush, hush)
Mina tidigare inlägg i serien: #1
Förlag: B Wahlströms
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon