Emma – Jane Austen

jane austen emma.jpg
Långt före tanken på att läsa Emma hade dykt upp blev jag förälskad i miniserien gjord av BBC år 2009. Utöver korta stycken på svenska/litteraturlektionerna i gymnasiet kom Ramola Garai (Emma) och Jonny Lee Miller (Mr. Knightley) att bli mitt första riktiga möte med Jane Austen. Magi från första ögonkastet, kan man lugnt säga. Jag titta en andra gång. En tredje, en fjärde… (OBS! Detta skedde alltså inte under samma dag, vilket är viktigt att påpeka så jag inte ser helt besatt ut – vilket jag i och för sig är.) Nästa steg kom att bli att läsa Stolthet och fördom (som jag skrev om här) och fick äntligen lära känna Austen i skrift, på riktigt. Jag fick självklart mersmak – And here I am.

Emma Woodhouse är karaktären som man inte bör tycka om men som man (jag) lär sig att älska om trots alla de tveksamma egenskaper hon har. Hon är en bortskämd snorunge som (nästan) alla anpassar sig efter – hennes ord blir snabbt lag. Detta blir ofta ett problem då hennes främsta intresse är att lägga sig i folks kärleksrelationer.

Karaktärerna är en hel del till antalet och den person jag gillar mest är (såklart) Mr Knightley. I serien spelas han som sagt av Jonny Lee Miller som jag råkar älska (han är fantastisk i Elementary) och han gör verkligen Mr Knightley rättvisa. Det är en karaktär som står för en stabilitet och en sorts vettighet i motsats till den barnslighet som Emma så ofta står för. Han är den enda som call Emma out on her bullshit.

200 (1).gif

Det är en kärlekshistoria som innehåller så många olika kärleksberättelser. Inblicken i det sociala liv som överklassen lever (hela deras liv är att mingla?! Hur ens?!) skulle väl i och för sig tråka ut varenda kotte så jag  kan på så sätt förstå allt skvaller. Har man inte möjlighet att göra något annat på grund av patriarkatet, sociala normer och klassamhället (well, de kanske inte ska klaga när det gäller just det) så är det kanske inte speciellt konstigt. Men ändå. (Kanske lite förenklat).

Att fyraavsnittsserien inte missar något alls nästan är helt otroligt. Det jobbigt med översättningen från böcker till filmer är att karaktärer, scener och djup blir strukna, raderade och ändrade. Därför blev jag så positivt överraskad när jag märkte att i stort sett varenda scen är tagen är ur boken. Jag älskar att det är så, för just ALLT är viktigt – varenda människa med sin påverkan på sällskapet, kärleken och Emma.

Så ja. Ni fyra personer i hela världen som inte har läst den. Gör det. Ni andra, se serien!

Förlag: Min version är otroligt vacker och kommer ifrån Albert Bonniers Förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Millie Birds bok om döda saker – Brooke Davis

9789100144982
Ni vet när en bok jämförs med en annan bok så pass många gånger att man när man väl till slut läser den inte kan göra annat än att jämföra och leta likheter? I de flesta kanaler där Millie Birds bok om döda saker nämndes dök det också upp jämförelser med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (här finns min recension av den btw) av Jonas Jonasson. Jag ser likheterna, det gör jag absolut. Mest i känslan, det där som finns mellan raderna, men också i de överdrivna och både tragiska och komiska karaktärerna. Så likheten finns, men jag skulle verkligen inte vilja påstå att de ens är i närheten av att vara samma bok.

Mille Birds bok om döda saker innehåller en mer tragisk berättelse, där den sjuåriga Millie har, guess what, en bok där hon listar alla döda saker hon stöter på. Helt plötsligt blir hennes pappa punkt nummer 28. Hur ska hennes mamma någonsin kunna bli glad igen? En dag lämnas Millie kvar i köpcentret. Hennes mamma måste ha gått vilse, inser Millie, och bestämmer sig för att stanna exakt där de senast var tillsammans. Ingen reagerar över det ensamma barnet förrän åttiotvåårige Karl dyker upp. Deras väg kommer att korsas med den bittra åttiotvååriga Agatha och helt plötsligt är de ute på ett äventyr tillsammans för att hitta Millies mamma.

Det blir en fantastisk resa för både karaktärerna och mig som läsare. Trots en rolig ton och karaktärer som får en att skratta rakt ut så bubblar tragiken under ytan konstant. Hur kommer vi över den sorg som människor runt oss lämnar efter sig? Vad är det som driver en människa till att överge sitt barn?

Det är en fin berättelse som håller sig på balansen mellan det tunga, tragiska och det lättsamma, roliga. Den är kort, och snabb och absolut värd att läsa. Typ så.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Det svarta nätet – Val McDermid

9789150119268.jpg
Recensionsexemplar från förlaget

Grejen med deckarserier är att de ofta innehåller cirkus femhundra delar. Antingen börjar man från början och har fyra års läsande framför sig eller så ger man med sig och börjar (i mitt fall motvilligt) någonstans i mitten, med den boktitel som högst och tydligast skriker ens namn. I mitt fall tilltalade Val McDermids senaste berättelse om Tony Hill och Carol Jordan mig mest. Kvinnohat och män som mördar kvinnor? Mer än intressant.

Det är uppenbart att det har hänt mycket i kriminalinspektören Carol och psykologen Tonys gemensamma liv. Carol jobbar inte som polis längre utan lägger all sin vakna tid på att dricka alkohol och renovera huset som tidigare tillhörde hennes bror. Något har hänt mellan det tidigare radarparet och de har inte länge någon kontakt. När Carol hamnar i en enorm knipa förs de återigen ihop och det visar sig att det ska bli ett mord som ingen vet om det verkligen existerar som ska hålla dem samman.

Någon mördar självsäkra kvinnor som säger sin åsikt och blir näthatade för deras självständighet och får det att se ut som att de tagit livet av sig som en konsekvens av allt det hat och de hot de får utstå i rampljuset. Att finna bevis på att det verkligen är mord ska visa sig vara en utmaning för Carol, som inte officiellt är polis längre, och Tony. Det är svårt att fånga en mördare när ingen ens tror att några mord begått, och det blir ännu svårare när det finns krafter som vill stoppa Carol och Tonys framfart.

Trots att det kvarstår några frågor angående vad det är som har hänt mellan karaktärerna i tidigare böcker så kommer jag överlag snabbt in i berättelsen. Tony blir snabbt min favorit, jag upplever honom som den där empatiska och snälla personen som börjat bli trött på bästa vännens skitsnack men som ändå kommer att finnas där rakt igenom allt dåligt som kan ske. Carol har jag inledningsvis lite svårt med, men det blir bättre ju längre in i berättelsen jag kommer.

Man får inte uppleva så mycket action, långt ifrån egentligen. Takten är inte speciellt hög men McDermid har ett språk som snabbt och enkelt för läsningen framåt och historien är mer än intressant, vilket håller läsupplevelsen på en ständigt hög nivå. Med andra ord läser jag gärna fler av McDermids böcker om Carol och Tony.

Ps. Att Mord i sinnet är baserad på denna serien visste jag inte (okej, jag tittar inte på det. Men ändå).
Ps2. Gillar fortfarande inte att börja läsa en serie mitt i. MEN VAD SKA MAN GÖRA.

Del #9, fristående, i serien om Carol Jordan och Tony Hill
Tidigare recensioner av McDermids böcker: Döden vittnar
Förlag: Alfabeta
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Ängel #1: Fallen ängel – Becca Fitzpatrick

Omslagsbild-Becca-Fitzpatrick
Berättelsen är långt ifrån unik.

Nora träffar Patch, som är en mystisk (men sjukt snygg) nykomling till klassen. Helt plötsligt är han överallt där Nora är, och det är något med honom som får henne att känna sig otrygg. Oförklarliga saker börjar att ske omkring henne samtidigt som hon både dras till och försöker undvika Patch.

Jag har inte läst Twilight, men i och med Fallen ängel, så tror jag typ att jag har gjort det. För min kritik kommer till viss del att låta som mycket av den kritik jag läst mot vampyrböckerna. För seriöst: Hur fasen lyckas man göra en karaktär så plain och intetsägande som Nora? Hon träffar en (1) snubbe och helt plötsligt kan hon inte hantera NÅGOT längre? Och så ombytlig. Spoiler alert: ”Han kommer att skada mig, jag känner det, jag är rädd!” Han erkänner att han tänkt döda dig upprepade gånger. ”Han skulle aldrig skada mig”. EY GIRL. Skärp dig.

lucille-portable.gif

Det känns som att Fitzpatrick försökte trycka in så mycket som möjligt på så få sidor som möjligt. Kärlek som gör dig passiv och galen, kärlekstriangel, mordgåta, änglar, Äkta Vänskap, tonårsdrama. Antalet klyschor som fick mig att sucka högt were too damn high i denna, och då är jag ändå inte helt emot en och annan klyscha. Men HELA tiden? Som Twilight-filmerna all over again.

Värst av allt är ändå att jag tycker att Fitzpatrick misslyckas med att lura mig. När du skriver en berättelse så skapar du situationer där du vill lära läsaren något. Varje tillfälle som skapas är för att få fram något. Kanske är det en del i berättelsetråden, eller något om en karaktär, eller en känsla. Utmaningen är att läsaren inte ska känna att situationen är skapad och speciellt inte i det syftet. Som att man som läsare bara råkar titta in just då och får se det man ser. Fattar ni vad jag menar? Här är det istället tvärtom. Det är så uppenbart i nästan varenda scen varför den sker just där och då, nästan innan det har skett. Det blir rent ut sagt dåligt och cringy. Fick jag ens fram min poäng här?

Om jag kommer att läsa fortsättningen? Ja. Dumma mig.

(Jag har för många frågor, jag måste få svar på dem. Plus det var en berättelse som trots allt ändå flöt på. Snabbt, men inte helt smärtfritt.)

Del #1 i serien Ängel
Förlag: B Wahlströms
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Versioner av oss – Laura Barnett

Versioneravoss
Recensionsexemplar från förlaget

När Versioner av oss av Laura Barnett ramlade ner i brevinkastet blev jag glad av flera anledningar. Omslaget får mig, av någon anledning, att tänka på filmen En dag, som jag hulkgrät till på tåget mellan Stockholm och Malmö en gång för många år sedan. Och upplägget är inte helt annorlunda, men ändå långt ifrån densamma berättelse.

Vi följer Eva och Jim från deras första möte i tonårens 50-tal, i tre parallella versioner av deras liv. Vid deras första möte gör de olika val som kommer att pusha dem i olika riktningar, tillsammans eller utan varandra. Men hur stor påverkan har egentligen de val vi gör?

Så istället för att följa huvudpersonernas liv genom nedslag som i En dag får vi i Versioner av oss tre olika möjliga liv för de inblandade. Det som är så intressant med upplägget är att jag gillar olika saker i de olika versionerna. I den ena versionen ogillar jag Jim så himla mycket efter några år. Han utvecklas till en person som jag väldigt länge knappt klarar av. I en av de andra versionerna är han istället en av de karaktärerna jag dras till mest. Sen finns det karaktärsdrag som självklart finns hos personerna i alla versionerna.

Och lite är väl det poängen, tänker jag, att våra val påverkar våra liv och framtider otroligt mycket, men det finns också saker med oss som förblir så som det alltid varit.

Ibland är det lite (läs: sjukt jävla mycket) svårt att hänga med vad som har hänt i vilken version. Vi snackar ändå tre berättelser med i stor utsträckning samma namn, platser och drömmar – åtminstone inledningsvis. Det är mitt största problem, och det tar bort en del av läsupplevelsen när man får bläddra bakåt, svärandes, för att fatta vilken jädra Eva det är man följer i detta kapitlet. Ja, de alla är döpta till Version ett, Version två och Version tre – men att komma ihåg vad som har hänt var? Nä. Det var icke så lätt alla gånger.

Utöver det? Kärleksfullt, tragiskt, ledsamt, fint och så som livet mest är. Och så får den en att tänka efter – hur stor påverkan har egentligen våra val?

Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Sagan om Talon #1: Drakarna – Julie Kagawa

9789150917956
Jag har inte skrivit så mycket om Julie Kagawas böcker ännu. Jag skrev ett inlägg om första delen i hennes serie Edens blod: De odödligas regler här, men sen har det inte blivit så mycket mer skrivet. När jag väl upptäckte Kagawa i slutet av förra året så slukade jag snabbt allt hon hade skrivit som hade översatts till svenska (jag är töntig på det sättet, men jag föredrar faktiskt att läsa på svenska). Häromdagen läste jag ut den tionden boken av henne, suckade, la ner boken och utbrast inför sambon att Julie Kagawa, hon är nog min nya favoritförfattare, efter J.K. Rowling då förstås. Och det säger inte lite, kan jag lova er.

Sagan om Talon inleds med Drakarna, och handlar om, SURPRIIIISE, drakar. Långt tillbaka i tiden lyckades nästan Sankt Göran utrota alla drakar. De få som överlevde har lärt sig att anta mänsklig form för att smälta in i samhället. I takt med att deras antal har ökat skapades också Talon, en organisation som samlar de alla tillsammans. Tvillingarna Ember och Dante Hill är två unga drakar som hittills växt upp på en av organisationens hemliga anläggningar, men som nu är redo att ge sig ut i den stora världen – åtminstone på prov. De hamnar i strandstaden Crescent Beach, där de ska visa att de lyckas passa in bland människorna innan de efter sommaren tilldelas sina positioner inom Talon. Ember vill leva tonårslivet om bara för ett ögonblick, men det ska inte visa sig vara så enkelt som hon trodde att det skulle vara.

Jag älskar tanken på att det kan gå runt drakar i mänsklig skepnad i vårt samhälle, ja, jag skulle nästan vilja påstå att jag hoppas att det är så. Det finns ju en del ‘draklitteratur’ men jag har inte hoppat på det tåget förrän nu, så jag har inte så mycket att jämföra med ur det perspektivet om jag ska vara helt ärlig. Å andra sidan har Drakarna en hel del annat gemensamt med annan ungdomslitteratur med dragning åt fantasyhållet. Triangeldramat först och främst. Jag har en väldigt tydlig ställning när det kommer till denna fråga i detta fall, och tänker därför inte ge mig in en långrandig diskussion som ingen kommer att vilja läsa MEN Team Garret. Just sayin.

Precis som när det kommer till allt annat som Kagawa har vidrört så är det något i hennes berättande som gör att jag fastnar. Jag skulle inte vilja påstå att jag föll lika handlöst som med Iron Fey-serien (nej, jag har inte skrivit något om den ännu för jag är fortfarande i chock så här ett par månader efter), men jag gillar det jag läser väldigt mycket. Jag vill veta mer om Talon. Om Sankt Göran. Jag vill veta ALLT om Garret och jag vill ha detta som tv-serie. I would watch that shit errday.

Nu är det så att jag har läst både andra och tredje delen redan så jag vågar inte berätta för mycket med risk för att spoila hela fadderuttan, men slutsatsen är enkel: I like this. Would read again.

Del #1 i Sagan om Talon
Förlag: Harper Collins
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

The Lunar Chronicles #1: Cinder – Marissa Meyer

meyer_cinder_omslag_poc_0
Världen är fylld med både människor och androider. Pesten sprider skräck bland befolkningen och ingen är trygg. Detta sker medan månfolket övervakar dem från rymden, redo att slå till när möjligheten dyker upp.

Cinder är en cyborg och mekaniker med ett mystiskt förflutet. Hennes styvmamma klandrar henne för styvfaderns död och styvsysterns sjukdom. Plötsligt dyker den dyrkade prinsen, Kai, upp i hennes liv och drar omedvetet in Cinder i en intergalaktisk kamp, där allt inte är vad det först verkar vara.

Cinder av Marissa Meyer är en modern version av sagan om Askungen. (Cinder – Cinderella, fiffigt!) Allt blir bättre med androider, right? Ärligt talat så tycker jag att det blir fantastiskt bra, mest för att berättelsen mer flörtar med Askungestoryn istället för att rakt av kopiera den.

Hur jädrans fint är inte detta omslag då???? Inte för att jag egentligen tycker att det passar ihop med den bilden jag har av Cinder (to be honest, does it ever?) men för att det är så gulligt.

När det kommer till karaktärerna så gillar jag Cinder, men min favorit är Kai. Jag är nog lite kär i honom, vem vill inte ha en stilig, snygg prins liksom? Deras relation är rolig att följa och jag uppskattar deras konversationer, men jag skulle vilja ha mer och djupare för det blir lite för ytligt ibland. Jag vill att det ska byggas en relation, något ska skapas och ge mig möjlighet att känna.

Mest av allt gillar jag dock alla de frågorna som jag funderar över – sjukdomsfrågan, experimenten, månfolket, Cinders bakgrund. Meyer lyckas bygga upp en värld och en storyline som får mig att vilja fortsätta läsa och få veta mer. Vilket såklart fick mig att köpa del två direkt när jag var klar med denna. Så den är näst på tur tror jag.

Del #1 i The Lunar Chronicles
Förlag: Modernista
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon