American gods- Neil Gaiman

9789175037233.jpg
Efter påtryckningar satte jag mig och såg tv-serien American gods på streamingtjänsten Amazon Prime. När jag hade sträcksett de sex första avsnitten var jag tvungen att vänta hela två veckor för att få se säsongens avslutning. Jag blev som förhäxad och det enda jag snackade om i flera veckor både med vänner, på jobbet och online var detta fantastiska som hänt mig: American gods.

Så jag läste boken.

Shadow släppt ut tidigare från det flera års långa fängelsestraff bara för att få veta att hans fru dog i en bilolycka kvällen innan. Hans hemresa korsas med den mystiske mr Wednesday, som han inte vet någonting om men ändå går med på att arbeta för. Vad har han att förlora? Enligt mr Wednesday ligger det mörka tider framför dem och de måste göra allt i sin makt för att se till att rätt sida står som vinnare i slutändan.

Först och främst så vill jag ge kredd åt att American Gods av Neil Gaiman kom att bli en tv-serie istället för en film, det gör det lättare att få tid nog att klämma in så mycket som möjligt av storyn. Och missförstå mig inte, jag ÄLSKAR som sagt serien, men det är lite konstigt att antalet scener från boken som återkommer i serien är cirka 1. Att delar blir förändrade är förståeligt (och jag kan acceptera det men aldrig förlåta det) men att ändra i stort sett hela storyn? Är det inte bara ett sätt att tjäna pengar och Gaimans namn och bokens titel?

Nåja, jag älskade serien och rekommenderar 10/10.

Boken är långt ifrån dålig måste jag erkänna, mest gillar jag att följa Shadow men även den värld som målas upp runt omkring honom. Det är spännande med de amerikanska gudarna, hur de kopplas ihop med den långa historia som ligger bakom oss men också den nutid vi lever i. Hur de anpassar sig, och ibland misslyckas med att anpassa sig.

Jag tycker dock att det går lite för sakta ibland, och jag önskar att humorn skulle lysa igenom mer tydligt så som den gör i tv-serien. Boken hade med fördel kunnat vara 100 sidor kortare och jag hade inte klagat. Såhär i efterhand sitter jag ändå och tycker om den mer än jag tyckte att jag gjorde under tiden jag läste den. Aint it strange? Det är en berättelse jag gillar att ha levt igenom, och som jag ofta tänker tillbaka på. Lite oftare på serien än på boken, måste erkännas.

Förlag: Månpocket
Går att köpa: Adlibris, Bokus, Cdon

Annonser

Så långt vi kan följas – Susanna Martelin

9789150119091.jpg
Recensionsexemplar

Vissa böcker gör ont. Denna boken gör ont. Som fan. Bara en varning sådär inledningsvis.

Alexandra och Krzysztof blev vänner i högstadiet och sedan dess har deras vänskap växt. Nu är de mer som syster och bror än vänner. Alexandra har precis flyttat ihop med sin pojkvän och livet som vuxna börjar ta över när det som inte får hända sker. Helt plötsligt faller hela livet ihop.

Så långt vi kan följas av Susanna Martelin är en berättelse om vänskap, sorg och att gå vidare. De flesta av oss har förlorat någon vi älskar och vi alla sörjer på olika sätt. Men vad gör man när den man älskar mest i livet, den som känner en bäst, försvinner? Hur orkar man gå upp på morgonen? Hur går man vidare? Går det ens?

Styrkan i Så långt vi kan följas är att känslorna känns äkta, jag kan ta på Alexandras smärta. Vi lever i en tid då passivitet tyder på svaghet och man måste vara så stark som möjligt. Det är skönt att läsa om någon där sorg slår till i form av passivitet, något som ofta ses som tabu trots att vi är många som själv ramlar ner i hål av passivitet ibland.

Det är en kort bok och den går snabbt att läsa igenom. Egentligen tycker jag inte att den skulle behöva vara längre, men jag hade uppskattat fler tillbakablickar. Det var de som gjorde att jag som läsare fick en närmare relation och började känna med karaktärerna så pass snabbt. Det var också de som byggde upp och visade den fina relation som fanns mellan Alexandra och Krzysztof – något som jag verkligen värdesatte.

Slutligen så vill jag säga att jag verkligen tror att det finns ett värde att skriva böcker riktade mot unga där man diskuterar döden och hur man hanterar den och sorgen som kommer efteråt. Adjö herr muffin av Ulf Nilsson är en barnbok som tar upp just döden fast för småttingar och det var också en av de mest viktiga böckerna som jag läste under tiden jag arbetade på förskola. Samma sak är det lite med Så långt vi kan följas – det är en bok som inte böjer sig att tala om något som är så pass jobbigt och viktigt som döden. Även barn och ungdomar sörjer – låt oss tala om det istället för att försöka skydda dom ifrån en verklighet som de inte kan undvika att stöta på. Litet sidospår bara.

Förlag: Alfabeta
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Fangirl – Rainbow Rowell

9789150220773.jpg
De senaste åren har jag stött på namnet Rainbow Rowell i stort sett överallt. Det verkar inte finnas en enda bokbloggare som inte har läst (och oftast hyllat) främst Eleanor & Park eller Fangirl. Jag ligger med andra ord tre år efter alla andra, precis som jag alltid är (det är en självvald image, jag lovar). Efter att Fangirl stått och stirrat argt på mig i bokhyllan i mer än ett halvår plockade jag äntligen upp den. Bra val kan jag ändå påstå såhär i efterhand.

Tvillingarna Cath och Wren ska börja på college och det är första gången i deras liv då de inte ska dela rum. Wren är utåtriktad och ser fram emot festandet och att få vara självständig från sin syster. Cath mår redan innan de har flyttat dåligt över allt det nya hon kommer att möta. Ett nytt hem, en ny rumskompis, en pappa som hon inte kan ha koll på. Hon vill spendera all sin tid åt att skriva sin fanfic-bok om den kända Simon Snow men blir ständigt störd av sin rumskompis’ pojkvän Levi.

Det är något med böcker som utspelar sig på college (och internat!), de tilltalar mig av oförklarliga anledningar. Verkligheten är sällan som i böckernas värld, men jag får lust att hoppa på nästa flyg för att dra iväg och plugga litteraturkunskap på något coolt college med en supernice rumskompis och massor med partaj.  Men åter till boken.

Vad jag gillar mest är humorn, den känns ung och verklig. Det finns massvis med exempel men när jag började bläddra för att hitta några så hittade jag inte vad jag sökte efter på hur länge som helst.

När Cath vaknade satt Reagan vid hennes skrivbord.
”Är du vaken?”

    ”Sitter du och tittar på mig när jag sover?”
    ”Ja, Bella. Är du vaken nu?”
    ”Nej.”
(s. 286)

Jag skrattar högt flera gånger men främst är det ett språk som är vaket – som håller mig vaken – och komiskt. Det för berättelsen framåt och gör också att boken passar mig som handen i handsken. Humor i min simpla smak, med andra ord.

Men. Det finns alltid ett men. Delarna som handlar om Simon Snow. Hur jädrans tråkiga är inte de då? Ja, alltså, man får läsa delar av Simon Snow-fanficen och det. gör. inte. ett. skit. för. berättelsen. Tänk vilken magi som hade kunnat skapas på de sidorna om Cath fick ta plats istället för Simon. Nä.

Jag hade gärna också sett att man fick veta lite mer i slutet men det om något är verkligen en smaksak. Jag ogillade inte slutet, jag hungrade bara efter mer. Kanske på grund av att jag är kär i Levi. Vilken fantastisk karaktär Rainbow skapat, delarna med honom var mina absoluta favoriter!

Slutsats: Åh ja. Kommer absolut att läsa fler böcker av Rowell. Antligen ganska snart.

Ps. Kul med en närvarande farsa medan morsan var den som var frånvarande! Switching it up, just like in the real world. Ds.

Förlag: Berghs
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

 

 

Hjärtlös – Marissa Meyer

meyer_hjartlos_omslag_inb_0.jpg
Recensionsexemplar

Meyer verkar ha en grej för att ta sagor från vår barndom och leka runt med dem. I The lunar chronicles-serien hanterade hon moderna versioner av bland andra Askungen och Rödluvan. Nu har hon istället släppt den helt fristående Hjärtlös som utspelar sig i Alice gamla klassiska Underlandet. Men denna gången är det lite annorlunda, för nu reser vi tillbaka i tiden och får lära oss hur den hemska Hjärter Dam kom att bli den elaking vi alla känner till henne som.

Catherine tillhör Hjärters överklass – hennes föräldrar vill att hon ska gifta sig med kungen men själv drömmer hon om att öppna upp ett bageri tillsammans med sin kammarjungfru och bästa vän. Men det verkar som att kungen faktiskt tänker fria, och Catherine vet inte alls vad hon ska göra. Mitt i tumultet träffar hon på Jest – kungens nya narr – och kanske har ödet något annat i åtanke för henne än vad hennes föräldrar tror och hoppas på?

Låter nice, va? Och det är det också. Efter ett tag glömmer jag bort att jag redan vet hur det kommer att bli i slutet och blir påmind (och ledsen, för det är inte så jag vill att det ska bli) men det stör inte alls att man redan vet egentligen. Det blir snarare mer spännande ju längre det går och jag vill veta hur och varför. Varför blir Hjärter Dam en sådan ond person? Hur hamnar alla våra andra favoritkaraktärer från Alice i Underlandet där de är långt senare, när vi träffar på dem igen? Till exempel en viss katt som försvinner ibland…

Det är lite synd att Meyer skapar en väldigt patriarkal värld med starka normer utan att någonstans kasta in lite kritik eller ifrågasättande och att Catherine så ofta är väldigt passiv i den roll hon ges bygger tyvärr på just detta. Det är nog det enda som jag stör mig på utöver att Catherine stundvis är ganska tråkig – blärk. Tur att jag har Jest att förälska mig i…

Absolut läsvärd, med andra ord och väldigt kreativt att resa tillbaka i tiden från en klassisk gammal berättelse – istället för att modernisera. Kul att följa en karaktär som man tidigare känt till som genomond.

Här har jag skrivit om andra böcker av samma författare: Cinder
Förlag: Modernista
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

 

Revolvermannen – Stephen King

9789100172770
Den ständiga King-sjukdomen som härjar världen över har smittat även mig. Mr Mercedes har blivit tv-serie, DET är en biosuccé och snart har serien 1922 också premiär. Samtidigt har Stephen och hans son Owen skrivit en bok tillsammans – Sleeping beauties. Sist, men inte minst, har också Det mörka tornet gått upp på biosalongerna. King-sjukdomen har utvecklats till en fullskalig King-epidemi. Och jag älskar det.

Jag bröt mot den oskrivna regeln att man bör läsa boken före man ser filmen och gick på bio och såg Det mörka tornet (jag gjorde samma sak med DET, men jag är alldeles för uppskrämd för att tala om det just nu). Recensionerna har väl varit sådär men jag tyckte inte att den var speciellt dålig. Inte en film jag kommer att minnas för evigt kanske, men absolut sevärd. Så jag köpte boken.

And so it began.

Revolvermannen skrevs  i början av 80-talet och är den första delen i den serie som skulle avslutas med en sjunde del 2004 (för att sedan få ännu en del några år senare). I förordet till den utgåva jag läste berättar King lite om inspirationen – Sagan om ringen, Den gode, den onde, den fule och Mannen utan ansikte. Detta är något jag absolut märker av och jag kommer att tänka på vad läraren som hatade fanfiction i Fangirl av Rowell sa (inte i exakta ord): När du skriver behöver du inte skapa en ny värld varje gång – du kan inspireras av det som redan finns runt omkring dig. Och King lyckas verkligen med det, det är hans egen värld men den har kopplingar till så mycket annat fantastiskt som man känner till sedan innan.

Vad jag kom att inse när jag läste boken var att filmen hade frångått otroligt mycket av originalstoryn. Ja, sju böcker ska bli tre filmer (och en tv-.serie om jag fattat rätt?) MEN SERIÖST – inte en enda scen var densamma som i första boken? Den röda tråden var typ knappt där? Det finns få undantag då jag som läsare inte saknar något i en filmatisering men här var skillnaden brutal. På ett dåligt sätt. För boken var verkligen fantastisk.

Roland är den sista revolvermannen som finns kvar och han lägger all sin tid på att jaga Mannen i svart. Världen han lever i går att liknas vid Vilda Västern, men som är i förändring. Det håller på att förgöras och dras isär. Rolands mål är att finna Det mörka tornet, som sägs vara mittenpunkten för alla världar och längs vägen finner han död, en kvinna att älska och pojken Jake.

För mig handlar det hela om jakt. Om att jaga och leta och trots att berättelserna är så olika så dras mina tankar till Vägen av McCarthy. En vandring mot någonting som man egentligen inte riktigt vet vad det är, men man måste vandra ändå. En ensamhet i en värld i förändring, ett mörker som är svårt om inte omöjligt att stoppa. Det går inte alltid fort men det finns ständigt en känsla av att något är fel, som en bubbla. Jag börjar ifrågasätta allt omkring – är det ett trick av Mannen i svart? Jag känner mycket, jag blir så jävla förbannad på den där Roland ibland att han fick mig att gråta. Men jag hejar på honom, fasen vad jag hejar på honom.

Det sägs att Revolvermannen är den sämsta delen i serien. Om det stämmer så har jag en fantastisk resa framför mig. Det hoppas jag verkligen. Tur att jag redan har köpt hem den andra delen.

Del #1 i serien Det mörka tornet
Förlag: Albert Bonniers förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

 

Q3: Tankar om tredje kvartalet 2017

Nu har det (redan) gått ännu tre månader och det är dags för mig att stanna upp och kolla läget – hur går det egentligen för mig och läsandet? Helt okej, om jag får säga det själv.

Antal lästa Q3: 18 (samma kvartal förra året: 9 , Q1 2017: 22, Q2 2017: 11)

Totalt 2017: 51

Jag ligger fortfarande före i loppet mot mitt årsmål, och nu är det dags för slutspurten. 14 böcker kvar, tre månader kvar. Det kirrar vi, va?

Och vilka böcker då! King-epedemin har börjat visa sig även hos mig, mycket ungdomslitteratur i sann Bam-anda men också en del klassiker. En härlig blandning.

 

q3 mål

q3 böcker

Tidigare sammanfattningar

Q2 2017
Q1 2017
Året 2016
Q4 2016
Q3 2016
Q2 2016
Q1 2016
Året 2015