Vägen – Cormac McCarthy

Mannen och pojken är på en resa. De vandrar i ett kallt och nedbränt amerikanskt landskap. Mot någonting men också ifrån någonting.

De skjuter en kundvagn framför sig. Den innehåller allt de äger. Viktigast är den lilla maten som finns kvar men också pistolen som ständigt är nära till hands. Farorna är många. Nätterna är mörka. Vägen är otroligt lång.

Jag har pratat om denna bok med min psykolog. Inte vad ni förväntade er, va? Någonting i Vägen av Cormac McCarthy framkallade en så pass stark känsla i mig från första till sista sidan att jag var tvungen att nämna det. Minnen är konstiga på det sättet. Det räcker med något minimalt som får en att känna något som man kände för länge sedan i en jobbig tid och på en jobbig plats och helt plötsligt är man tillbaka där och då.  Exakt detta hände mig och känslan förblev där genom hela boken. Inte så där jättemycket på grund av historien i sig utan mer på grund av den känslan boken förmedlade till mig. Jag grät en hel del. Skrattade gjorde jag inte en enda gång. På helspänn var jag däremot exakt hela tiden.

När jag slog igen sista sidan frågade sambon mig vad jag tyckte om den. Jag hade en klump i halsen och jag visste ärligt talat inte om jag älskade eller hatade den. Så jag hade inget svar. Såhär en till två veckor i efterhand inser jag att jag har pratat om boken flertalet gånger, bland annat då jag rekommenderade en vän att läsa den. Så jag älskar den.

Men vad är det då som får mig att känna så himla mycket? Omgivningen är inte bara otroligt kall och mörk, den innehåller faror som jag som läsare inte ens i slutändan förstår riktigt fullt ut. Relationen mellan fadern och pojken är otroligt intressant och jag gillar hur pojken på många  sätt förblir ett barn bland annat genom sina upprepande frågor samtidigt som han tvingats in i en situation som är långt ifrån barnvänlig. Dialogen känns otroligt äkta, kanske tack vare det enkla sättet den är skriven på. Eller kanske beror det på de delar som ibland blir lite upprepande, men aldrig så pass att jag tröttnar och zoomar ut.

I mina ögon så är detta en otroligt bra bok. Mycket på grund av de känslorna den framkallade. Att ord kan göra detta är helt otroligt. Kanske är känslorna den får dig att uppleva inte alls lika starka, och vem vet? Kanske gör det att boken inte uppfattas som lika bra?

Rekommenderas till: För er som orkar konstant mörker. Det är värt det.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.