Harry Potter och det fördömda barnet – J.K. Rowling, John Tiffany, Jack Thorne

Screenshot_20170317-171622.png
Nitton år senare.

Det har aldrig varit enkelt att vara Harry Potter. För Albus Potter visar det sig snart att det är långt ifrån enkelt att vara Harry Potters son.

Det förflutna slingrar sig samman med nutiden och visar den jobbiga sanningen för både far och son: Mörker kan komma från platser man inte väntat sig.

Snart är det nitton år sedan jag läste Harry Potter och de vises sten. Inte riktigt än, men snart. Jag har en hel hög med minnen som är relaterat till just dessa berättelser. Första gången jag hörde talas om den första boken är ett minne som sitter fastetsat. En kille i klassen tipsade om den på en lektion, jag var med andra ord fast innan jag ens läst ett ord. Jag drog ut på att läsa sista boken för att jag var rädd för vad som skulle hända med mig när jag avslutade serien. Nästan ett år höll jag ut. Min utgåva av De vises sten har en skada på grund av att jag läste den när jag skulle träffa en barnpsykolog – jag fick ett utbrott, kastade den på henne (väldigt lång historia kort berättad). Vissa av böckerna har skador då min nu avlidna kanin Indie bet på dem som liten unge. Uhhh. Jag har dödsätarmärket intatuerat på underarmen…

Ja, ni fattar. This shit is important to me. Därför var jag lite smånojig inför en uppföljare som denna. Det är så lätt att allt går åt helvete så himla snabbt. Det tycker jag inte att det gjorde, måste jag erkänna. Jag tänker inte heller påstå att jag älskade det jag läste, men det förstörde inte heller en i övrigt fantastisk uppbyggd värld och fina karaktärer.

Mitt främsta problem är egentligen inte med denna berättelsen i sig, utan med epilogen i Dödsrelikerna, och då alla relationer och barn och skitkonstiga namn och även en del scener kommer ur just den så blir jag lite cringy ibland. SERIÖST; vem döper ens unge till något sådant som dessa människor döpt sina barn till. Här barn, världens högsta ribba att lyckas nå upp till. Plus, sjukt många och överdrivna namn. Uhh, do not get me started.

Så ja, på så sätt var jag lite irriterad, men i övrigt funkar det. Kanske för att det är ett annat format, och jag måste säga att jag tyckte att det var kul att läsa ett manus. Det är inget jag gör ofta. Och snabbt går det också, tror att det krävdes två sittningar sen var boken slut.

Så ja, det var värt att läsa Harry Potter och det fördömda barnet i slutändan ändå. Och ännu ett minne till högen.

Här har jag skrivit lite om övriga Harry Potter-böckerna.
Förlag: Rabén & Sjögren 
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon

Annonser

2 reaktioner på ”Harry Potter och det fördömda barnet – J.K. Rowling, John Tiffany, Jack Thorne

  1. Minns inte så mycket av min läsning av cursed Child, vilket nog ändå säger en del. Tyckte mest den var mysig, men absolut inte i nivå med originalböckerna.

    Och jamen POINT om namnen! Hade egentligen inte stört mig på det innan, mest tyckt att det är rörigt. Men nu när du säger det är det ju väldigt sant – plus SÅ tråkigt!?! Kan inte barnen få bli sina egna personer liksom?

    Gilla

    1. JA HERREGUD, detta med namnen gör mig mer och mer upprörd för varje gång jag tänker på det. Seriöst, hela den där epilogen var bara all over the place.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s