Svarthuset – Peter May

svarthuset.jpg
Kriminalkommissarie Fin Macleod blir skickad till sin gamla hemort på ön Isle of Lewis, som han undvikit sedan han flyttade därifrån arton år tidigare. Ett mord har skett och det finns tecken på att det är samma mördare som vid ett tidigare mord i Edinburgh där Fin numera bor.

Isle of Lewis är som en egen liten värld, där tiden vid en första anblick verkar ha stått stilla de senaste arton åren. Vädret är hårt och extremt. Traditionerna är gamla och för många väldigt viktiga och det engelska språket varieras med det skotska gaeliska. Vid en andra anblick verkar en hel del ha förändrats i Fins gamla hemby, vilket han upptäcker medan han tar en långt ifrån trevlig nostalgitripp tillbaka till sin barndom. Tillbaka i byn ställs han öga mot öga med gamla vänner, plågoandar och de tidiga årens stora kärlek.

Svarthuset av Peter May är på många sätt en typisk deckare. Huvudpersonen är en deppig man med en komplicerad och för läsaren hemlig bakgrund, vilken också får ta mer plats än brottet som man tror ska vara hela storyn. Men inga likheter utan skillnader, för det finns såklart det också. Nutid varieras med dåtid och genom hela historien lyckas May hålla uppe ett intresse för Fin och hans liv. Han är en intressant karaktär (inte helt enkel att tycka om dock) och lyckas på så sätt stå ut jämfört med många av sina konkurrenter i deckarvärlden. Hoppen i tiden är skrivna så att man hela tiden är på spänn, det är så många händelser som efter hand beskrivs som förklarar varför människorna på Isle of Lewis beter sig så som de gör. Som läsare får man exakt så mycket information som man behöver för att hålla intresset uppe, men aldrig så pass mycket att man löser gåtorna i förväg. Inte jag, i alla fall.

Jag har lite svårt för Fin ibland. Kanske för att han är ett svin med jämna mellanrum. Det är i och för sig de flesta andra också, precis som i verkligheten. Det är inte så att jag ogillar honom egentligen, men jag skulle inte storgråta om han blev skjuten i knäet eller så. Efterhand får vi ändå en relation, han och jag, i takt med att jag får veta vad som hänt i hans liv. Med min bakgrund är det kanske inte konstigt att jag relaterar till cirka allt och alla som har haft det jobbigt under sin barndom. Inget undantag när det gäller Fin, alltså. När jag hade läst sista sidan så oroade jag mig inte för att sakna honom, däremot så insåg jag att jag verkligen hade uppskattat att läsa om hans liv och uppväxt. På så sätt gillade jag kanske honom ändå. Typ. Lite.

Det fanns flera wtf-moments och sättet May använder omgivningen och öbornas historia för att föra berättelsen framåt är otrolig. Jag uppskattar hans sätt att skriva, för om det är något boken är så är det välskriven, och jag är väldans glad att jag tog tummen ur röven och äntligen läste första delen i serien. Jag tvivlar på att det dröjer länge innan jag läser nästa del. Kort sagt; bra jädra deckare.

Rekommenderas till: Deckarläsare som inte har något emot att huvudpersonen och dennes liv tar upp en stor del av storyn.

Del 1/3 i serien Lewis-triologin
HT15/VT16-utmaningen: En bok som jag fick rekommenderad av bibliotekarie eller boksäljare.
Förlag: Pocketförlaget 
Går att köpa här: Adlibris, Bokus, Cdon.

Annonser

5 reaktioner på ”Svarthuset – Peter May

  1. Jag tyckte Svarthuset var riktigt bra när jag läste den förra året. Trots det har jag inte läst andra delen, fast jag är väldigt sugen på det 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s